Vi hade suttit hos mig fram till midnatt, och då, när lördag faktiskt förvandlats till söndag, hade vi känt att vi borde bege oss ut. Så vi hamnade här, på ölhallen bara något kvarter hemifrån. Och nu sitter vi vid ett av de stora runda träborden, min dryckesbroder och jag.
Vi dricker varsin öl. Den är något besk, och jag tänker att det nog inte blir fler efter denna. Känner mig rätt mätt på öl och ruset börjar så sakteliga övergå i tomhet.
Uppe i lägenheten var stämningen högre. Trots att det bara var vi två i den lilla lyan så lyckades vi bygga upp bilden av något som väntade på oss därute, och därför var vi såklart tvungna att ge oss ut. Men timmarna hade försvunnit, liksom lösts upp i dimmorna, och nu, när vi sitter här, har alla löften flugit iväg lika hastigt som vi lämnade lägenheten. Jag tar en klunk till och blickar ut över lokalen. Det är trångt och sorlet är öronbedövande. Ingen musik, bara alla dessa röster. Vet inte längre vad vi ska prata om, eller så orkar jag inte skrika för att göra mig hörd.
Men vi sitter kvar. Beställer in varsin öl till. Tomheten går inte att råda bot på, men atmosfären förändras efterhand som folk söker sig vidare ut. Ett lugn lägger sig, och plötsligt är lokalen tom så när som på oss två, och de tre männen som också sitter vid vårt bord. De satt där när vi kom, och hade nickat förstrött när vi frågade om de två tomma stolarna vid bordet var lediga.
Klockan har passerat stängning, men vi tillåts avsluta våra glas. De tre männen är alla klädda i svart, och betydligt äldre än oss. De pratar musik och är avmätt engagerade. Lite släpiga och sådär konstaterade som jag ofta upplever att äldre män är i sådana här sammanhang. För såhär sitter de ju mest hela tiden när man ser de på krogen; maler sina åsikter, liksom idisslar dem inför varandra.
En av dem vänder sig till oss, vill ha vår hjälp att bekräfta en ståndpunkt som inte landar så väl hos de andra. Eftersom det är musik de diskuterar så har vi inga problem att erbjuda dem våra åsikter, och snart är vi alla inbegripna i ett rätt trevligt samtal. Det ger oss ny energi, mötet med dessa äldre. Servitörerna plockar runtom oss, men ännu har ingen bett oss att gå.
Så vi diskuterar vidare. Och de tre männen säger sig vara imponerade av våra kunskaper. Och vi av deras; att såna gamlingar kan vara så uppdaterade.
Detta möte över generationer skänker onekligen en spänst till kvällen och jag tänker att det säkert är berikande, utbytet oss emellan.
Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka lite synd om dem. För varför sitter de här egentligen? Inser de inte att de är besegrade av tiden? Det är upplyftande att tänka så om dem, får mig att må lite bättre faktiskt.
Plötsligt tystnar en av dem, mitt i en mening. Han stirrar tomt framför sig, och sedan är det som att han får en hink iskallt vatten hällt över sig. Först drar han efter andan för att därefter sitta och huttra. Han samlar sig och höjer sakta blicken, låter den vandra mellan oss.
"Jag fyller femtio i år", säger han.
Jag minns att jag tyckte den var så gripande, hans förtvivlan då insikten träffade honom så skoningslöst.
Själv var jag bara trettio, men tyckte det var nog så problematiskt.
För snart tjugo år sedan.
