Jag skrev en text om en man, kanske jag själv, som vandrar genom ett slags mörker. Han är väl förankrad i sin tillvaro, men ändå vacklar han. I förortscentrumets skymning söker han febrilt efter fotfäste, och han finner det men förlorar det lika snabbt. Gång på gång.
Tankebanan är densamma som alltid, och den är lika bagatellartad som hänsynslös. Han tänker på att vara död, antar jag, på att han med sin verklighet och värld kommer att utplånas, försvinna.
Det sägs inte rakt ut i texten, men det är dess innersta mening. Det är ingen tydlig historia, bara ett försök att beskriva det här med att finnas till.
Jag skrev texten i första hand för att jag behövde formulera mig kring detta, alltså för min egen skull. Men den var också tänkt som en text att väcka nyfikenhet kring.
Jag ville bli utvald. Eller, snarare: jag hade uppmanats att vilja bli utvald. Att ha ambitioner och belönas för dem. Och trots att jag sedan lång tid bestämt mig för att aldrig igen lyssna till en sträng som brister, att aldrig mer behöva spänna någon båge, så fick jag ändå för mig att satsa.
Så jag skrev en text utan riktning och egentligt innehåll, om en man som resonerar kring sitt eget varande. Och jag anpassade den tidsmässigt: fyra minuter, inte längre än så, fick det ta att läsa upp den. Jag redigerade den mycket noggrant, skalade av och lade till, och till slut var den precis så som jag ville den skulle vara.
Jag läste genom den och insåg att jag lyckats uttrycka precis det som jag var ute efter.
Jag läste genom den och insåg att jag lyckats uttrycka precis det som jag var ute efter.
Jag var nöjd. Texten var klar och nu gällde det bara att få in det rätta tonfallet i uppläsningen av den.
När jag läste texten högt och verkligen penetrerade den för att nå dess innersta kärna, insåg jag vad jag hade åstadkommit. Detta var magnifikt. Aldrig tidigare hade skrivna ord berört mig så djupt. Och för varje gång jag läste den upptäckte jag nya lager. Det var en fyra minuter lång text som innehöll hela universum.
Om jag kunde knocka mig själv så här, hur skulle då omvärlden kunna värja sig?
Texten läste jag in på en telefonsvarare efter att först ha uppgivit mitt namn och telefonnummer. Jag läste rakt in i tystnaden, och plötsligt var jag klar, sa tack och la på.
Mina ord, det jag ville berätta, flög iväg i mörkret och det har varit tyst sedan dess.
Idag presenterades finalisterna i "Lyssnarnas sommar i P1". Åtta kandidater har valts ut av redaktionen, och nu är det upp till lyssnarna att rösta fram vem som ska få sommarprata.
Jag är inte en av dem.
Kan jag få tillbaka min berättelse?
