Ändå jämrar jag mig ibland. Den är så besynnerlig, pappaledighetsbubblan jag vistas i. Det är tredje gången jag är i den och inte bereder den mig några svårigheter rent praktiskt: vi samarbetar så väl med varandra, jag och min lilla knodd. Men precis som de tidigare försätter den mig i ett tillstånd, ett läge i vilket jag egentligen är så lycklig som jag förmår vara.
Men det är en glädje som surfar på de mörkaste vågor.
Tack och lov surfar jag skickligare idag än någonsin, förstår att drivkraften framåt kommer från vågens lutning; inte från den mörka vattenmassan.
Dagarnas repetition, att man kan få för sig att man skulle vara ofri. Hur jag kan beklaga mig - över min egen tid som flyr, över kladdet och överdragsbyxor, overaller och borttappade vantar. Och hur jag då förnimmer den mörka oceanen som tornar upp sig bakom mig, hur den vill kasta sina illasinnade skuggor över detta som jag faktiskt varit med och skapat: det finaste, men också det allra mest ömtåliga.
Mina barn, de som på riktigt har befriat mig, hur kan jag vara så oförskämd att jag ens snuddar vid tanken på att vara bunden, ofri?
Och samtidigt: det mosiga huvudet som försöker formulera upplevelsen av livet, dagarna som läggs på varandra, döden. Men varför plågar mig inte tanken på alltings upphävande idag som tidigare, då dödsångesten var en fysisk sensation, en uppenbarelse som red mig på nattlig basis?
Har jag på riktigt förstått att så länge vi finns så finns inte döden - och när allt är borta, då finns den inte heller.
Men inget går ju att förstå eller uttrycka, inget utom det allra närmaste. Och det är precis där jag är nu, och alltid: i det som är närmast. Det är allt, sen följer inget.
Jag bär ut min lilla bäbis från sovrummet, in i köket. Golvet är fyllt av rester från frukosten och jag tänker att jag väl borde städa undan det innan jag sätter ner henne. Håller henne i ena armen och torkar av golvet med den andra.
Snart ska hon ha lite mellis, och därifrån surfar vi vidare.
