Det ringer på dörren mest hela tiden i huset där jag bor. Barnens kompisar, grannar och vänner, det är ett jävla spring. Och så här års behöver man oftast inte plinga på, dörren står öppen och det är bara att kliva in. Jag lever mitt liv i detta, helt öppen inför omvärlden jobbar jag på och jag upplever att jag faktiskt är en del av det sammanhang som pågår runtom.
För när jag lagar middag till familjen så är jag en behörig person. Min plats är här och det är min fulla rätt - till och med min skyldighet - att göra så. Och när det ringer på dörren så öppnar jag dörren, stolt med kökshanduken slängd över axeln.
Jag är en hel människa, och jag har inget att dölja. Här pågår inget fuffens. Välkomna in.
Jag är här nu, men så var det inte då. På den tiden innan denna. Alltså det tidevarv som min nutid är en uppgörelse med. Det pågick inga oegentligheter då heller, inga ljusskygga affärer bakom lyckta dörrar, men ändå var det som att jag alltid bar på den mörkaste av hemligheter; en skam omöjlig att sätta ord på.
Vad handlade det om? Varför skrämde omvärlden mig så? Som att min förekomst inte stod i samklang med det som ägde rum därute.
Dörrklockan ringde, och när den gjorde det var det över. Min stund var kommen. Alla dessa år som jag hade hållit mig undan, förflyttat mig mellan boenden, skyndat fram i skuggorna längs gator och över torg. De var ifatt mig nu. Många års gediget spaningsarbete låg bakom, och nu stod de här vid min dörr. Och jag var tvungen att öppna, jag visste det, för jag orkade inte fly längre. Jag ville stå för mitt brott slutligen. Ville erkänna reservationslöst.
Att jag var en människa utan existensberättigande.
Så jag öppnade och där stod två mycket prydliga unga män. De hade varsin pärm med papper under armen. Och de talade till mig om frälsning och saliggörande. Jehovas Vittnen bara. Jag lyssnade, jag nickade, jag svettades ut alkoholen från natten. Plötsligt var de klara och jag hade inte sagt ett ord till svar när jag långsamt stängde dörren framför dem.
Jag hade tagit ännu ett steg närmare döden, trots att jag den här gången undkom med den blotta förskräckelsen. Och förresten tar man väl sådana steg hela tiden man är vid liv så allt kanske var i sin ordning. Men varför ringde de på just min dörr?
Lade mig på sängen och väntade. Sen somnade jag.
Det var då. Nu är nu. Dörren står öppen där jag bor. För jag behöver inga skäl för att finnas till. Det är den obegripliga slumpen bara, den som ligger bakom varje människas existens, också min.
