Jag står lutad mot relingen och söker i vattnet därnere. Har redan sett flera av dem, dessa enorma brännmaneter, men varje gång jag får syn på en ny så är den alltid så mycket större än den förra. Jag kallar på min bror, men han hinner bara se skymten av de röda trådarna. Han återvänder till minglet på fören, men jag blir kvar, det är så skönt att bara stå här nu. Behöver ta en paus ibland, det är så jag fungerar i sociala sammanhang. Även i detta, trots att det är lustfyllt.
Det är andra gången vi ses, vi kusiner. Tror att vi är runt tjugofem plus ett antal respektive. Tre år har passerat sedan vi samlades senast. Då hade vi tillbringat några ljumna sensommardagar tillsammans i södra Norrland, och jag minns dem med värme, men att jag behövde ta fler pauser den gången.
Vi trivs bra ihop, och jag tänker att det beror på släktskapet, att det skänker en samhörighet. Vi som samlas här är länkade till varandra, det skapar en djupare mening och inte bara ännu ett umgänge som tidsfördriv. Tiden springer ju fram, och jag har mer och mer börjat uppfatta sociala sammankomster som sentimentala avsked. Det är sorgligt - och egentligen är det väl en skev inställning - men jag rår inte över det; för under alla lättsamma skratt tillsammans med goda vänner har den parkerat sig, grämelsen över att allt är på låtsas.
Men det är inte bara på låtsas. Jag sliter mig från maneterna, ger mig in i samkvämet igen. Det är alldeles fullt av kusiner på det lilla utrymmet längst fram på båten, och min bror och mina systrar är alla engagerade i samtal. Även min mamma är med, hon står tillsammans en kusins man och jag ansluter mig till dem.
Jag är yngst av oss alla, och det gör mig till något av en spjuver. Det enda som jag tycks få ur mig i samtalen är fånigheter som lockar till skratt. Förvisso en roll jag ofta tar på mig, men ändå: säkert borde jag anstränga mig något mer här. Men jag kör på så här, hittar inte förmågan till annat idag. Ingen verkar bli stött eller illa berörd.
Jag känner mig trygg här, med dessa människor. Det berättade jag för dem igår, på middagen, då alla fick ställa sig upp, en efter en, och berätta lite om sig själv. "Jag känner mig bekväm här med er.", sa jag, och då skrattade de och jag tolkade det som att det var för att jag, liksom alla andra här, är en neurotiker, och att det är därför vi upplever en sådan trevnad tillsammans.
Det var en så trevlig kväll. Och trots att jag mest tydde mig till mina syskon och min mamma, så lärde jag mig en hel del om dessa släktingar. Om sorg, vedermöda och kamp, men också glädje och framgång. Andra människors liv helt enkelt, och när det gäller kusiner så lyssnar jag lite extra noga.
Fast egentligen borde vi väl inte alls tala med varandra just nu, eftersom att vi faktiskt befinner oss på en guidad tur. Båten glider fram på en kanal och hela tiden maler en röst någonstans ifrån. Är inte riktigt säker på var han är placerad, guiden, men orden kommer uppifrån. Kanske står han vid rodret samtidigt som han producerar denna entoniga massa av ord. Det är ingen som riktigt lyssnar till vad han säger; alla är upptagna med att umgås, och dessutom överröstar vågor och vindar hans högtalarröst. Det är som det är.
Plötsligt hojtar ändå en av kusinerna: "Högre!" upp mot rösten. "Men ni pratar ju med varandra hela tiden, det är därför ni inte hör" svarar han då, med samma monotona tonfall. Sedan fortsätter han, och vi med. Han verkar inte bry sig särskilt mycket huruvida någon lyssnar, han behöver bara få prata.
Båtturen fortskrider, och det är sannerligen en fantastisk dag; solen gassar och vattnet glittrar. Vi glider förbi en småbåtshamn och människorna i båtarna och på bryggorna vinkar till oss och vi vinkar tillbaka. Antagligen är det sommarens sista riktigt varma dag och det ligger något i luften; kanske är det bara enkel tacksamhet över att få finnas till. Tänker på min familj därhemma, att jag åker hem till dem imorgon men att jag är här nu och att det också är fint. Allt står i balans.
Mamma kallar på oss syskon, hon vill ta en bild. Vi tränger ihop oss och mamma fotograferar. Vi fyra syskon, vi tränger ihop oss med armar om varandra och det är så enkelt; här anar jag inget avsked, inte nu, bara välsignelsen över att få finnas till.
Båten guppar vidare, högtalarrösten tragglar på, och plötsligt är vi tillbaka där vi började. Båtturen är över. Nu väntar egentid innan vi åter ska ses på restaurang. Men först ska vi samlas inne i båten, upplevelsen ska summeras. Vår guide vill säga några ord till avsked, nu när vi alla sitter samlade så prydligt härinne. Under så lång tid har han talat för sig själv endast, men ska det bli ändring på det. Vi har serverats honom här, vi tillhör nu guiden.
Han börjar tala. Och vi sitter tysta och stilla, lyssnar. Han är yngre än oss alla, skäggig med frodig kroppsbyggnad, och på sig har han någon slags sjömansutstyrsel. Ute skiner solen, egentiden hägrar: kanske ett dopp eller ett glas öl på uteservering.
Efter trettio minuter har jag zoomat ut, men uppfattar ändå hur han verkar närma sig ett avslut: det handlar inte längre om båtliv eller om det hårda arbetet på fälten, utan om oss, att vi ska ha det så härligt därute i solen.
"Några frågor innan vi avslutar?" Låt det vara över nu, släpp iväg oss. Men tystnaden är skör, en kusin ställer en fråga, något om färger på båtar, och så är det igång igen.
Jag zoomar ut igen, minns förra kusinträffen då vi var i händerna på en annan man: den italienska restaurangägaren som framförde smörsång efter smörsång, hur han smulade sönder oss med sin självgodhet. Vi kusiner som var så hungriga på varandras levnadsberättelser, där satt vi, maktlösa i vår belägenhet, berövade vår frihet att umgås.
Och nu sitter vi här igen. Kanske stärker de oss, dessa upplevelser, tänker jag. Svetsar oss samman.
Återigen tycker jag mig uppfatta att någon form av slut nalkas. Han pratar till oss nu, ger oss råd att ta med oss på vår färd genom livet. Jag studerar mina kusiner, tänker på allt jag fått lära mig om dem, och de ser så bräckliga ut där de sitter. Det gör väl alla människor om man studerar dem nära, men släktskapet vi har gemensamt gör att den visar sig så lätt, ömtåligheten. Och nu står ynglingen i sjömanskostym där och berättar för oss. Han pratar om lycka, att sann lycka är när man inte vill vara någon annanstans än just där man befinner sig. Men, tänker jag, jag är ju lycklig just precis nu, trots att jag inte kan vänta på att få lämna denna båt.
Sedan talar han om vikten av att dokumentera, skriva ner, sina erfarenheter i livet, för efterlevande att ta del av. För själv har han haft så stor glädje av alla gamla sjömäns nedskrivna upplevelser från förr.
Så jag gör väl det då. Det här var min upplevelse av att åka båt med kusiner.
