Tältet

Trots att värmen är tryckande, även här i skuggan mellan träden, sjunker temperaturen i min kropp stadigt. Det är så den vanligtvis reagerar på stressångestpåslag. Snart är jag så frusen att mina händer domnar bort, vilket kommer att försvåra mitt arbete ytterligare. Ännu en gång slår jag på instruktionsfilmen på telefonen, den som visar hur man sätter upp detta förbannade tält. Men lika naturligt som det verkar på filmen, lika obegripligt ter det sig i praktiken. Känner att jag börjar utveckla ett hat gentemot mannen på filmen, finländaren i bergsklättrarkläder som sätter upp tältet så snabbt och effektivt i snön.

   Han är så kapabel, duktig och rask den jäveln. Allt som jag inte är nu. Därför avskyr jag honom.

   Jag stänger av och fortsätter min tröstlösa kamp.

Min son betraktar mig när jag monteras ner, för varje gång som jag börjar om från början försvinner ytterligare en del av illusionen av en fungerande far. Och det går fortare och fortare, snart återstår endast smulor av den jag så innerligt hoppades vara: pappan som bara, liksom i förbifarten, sätter upp ett tält. 

   Men det här tältet är inte som tälten förr. De som jag satte upp. För det gjorde jag väl, satte upp tält?

Min son, som varit så upprymd inför resan och tanken på att bo i tält med sin pappa, nu sitter han lutad mot ett träd och betraktar spektaklet med uppgiven blick. Ibland slänger han till mig uppmuntrande, peppande kommentarer: nu ser det ju ut som ett tält, så det ordnar sig ju, allt blir bra.

   Men inget ordnar sig. Situationen ligger helt på mig, har ju haft all tid i världen att undvika detta haveri. Men häromdagen, när jag faktiskt tänkte förbereda mig och sätta upp tältet i trädgården hemma, hade jag nästan omedelbart tappat lusten och istället blivit stingslig och obehaglig. Och när en granne vandrade förbi och lite nyfiket frågade om jag skulle ut och campa, ja då hade jag blivit direkt konfrontativ. Fräst något om att detta var nog förnedrande som det var utan publik. Jag gav därefter upp och packade tillbaka tältet, tänkte att det där löser sig på plats.

Därför är det väl rätt åt mig nu. Och hade det bara varit jag här skulle jag ha gett upp innan jag ens börjat och nu suttit på färjan tillbaka till fastlandet. Men det här är vårt äventyr, och att lämna skärgårdsön är inget alternativ. Kan inte fly längre, så som jag alltid gjorde förr. Däremot behöver jag finna en lösning, och det fort. 

   För jag vill inte gå under här, mitt framför min son. Och inte bara han förresten: badgästerna en bit bort, nere vid stranden, detta utspelar sig även inför dem. Känner deras blickar, hur de alltmer söker sig hitåt.

Sätter på instruktionsfilmen igen. Stänger av ljudet den här gången, klarar inte av den perfekta människans överlägsna finska. Men här finns fortfarande ingen vägledning att hämta.

Jag sjunker sakta ner på knän, betvingar en impuls att höja näven mot skyn och förbanna Gud.

Det är då han kommer, den unge mannen runt de tjugofem, småjoggandes med bar muskulös överkropp längs stranden. Och jag agerar precis som den nödställde jag är; ropar och viftar med armarna. Mannen vinkar först vänligt tillbaka, sådär som man gör när fullständigt främmande personer plötsligt får för sig att hälsa på en. Sedan, när jag inte slutar att vinka, inser han att mannen med pojken därborta bland träden faktiskt söker kontakt på riktigt.

Jodå, ett eller annat tält har man väl satt upp, Jakob heter jag förresten, säger han och tar sig an röran på marken. Jag backar lite åt sidan och orden bara väller ur mig. Så skönt det är, nu när man inser att allt kommer bli bra, att få prata av sig. Om kampen jag förde, hur hårt jag slet men utan resultat, om tälten förr i världen, att de ju faktiskt var konstruerade på helt annat vis.
   Jakob lyssnar och arbetar på samma gång, och jag kan verkligen uppskatta det hos folk, den formen av simultanitet.
   Han jobbar mycket systematiskt och noggrant, någon uppgivenhet kan inte skönjas. Det är en attityd som påverkar, och snart finner jag mig själv involverad i processen. 

   Det är så underbart att uppleva, hur mina händer plötsligt hittar rätt bland tältpinnar och skynken. Även min son påverkas av den uppsluppna, optimistiska, stämning som infinner sig när tältet så sakteliga reser sig. Han lägger en hand på min axel, säger att snart är jag värd ett avsvalkande dopp. 

Hos Jakob finns inget av det mörker jag bär på inför alla situationer i livet. Och nu delar han med sig av sitt ljus; han skingrar min hopplöshet.

Snart återstår bara finlir. Tältet står stadigt och nu korrigerar vi tillsammans, spänner åt lite och slätar ut. Ett avslut närmar sig, snart återstår inget mer att göra, och det känns nästan vemodigt att vi nu måste skiljas åt. Vi var ju ett så bra team, kompletterade varandra så väl.
   Hur ska jag kunna tacka dej för det här, frågar jag och det är väl tacksamhet om något, att inte veta hur att bara säga tack. Han svarar att det räcker gott bara att förgylla någons dag, och det har han väl rätt i; att få göra en god gärning är ju något man kan leva på, lite som en insättning på sitt eget karmakonto.

Vi skiljs åt. Och jag tror nog att min son är lite stolt över mig, att jag fick ordning på allt till slut. Inte bara på tältet, utan även mig själv.