Det bodde en man i huset bredvid mitt. Han bar alltid en grön lodenrock, och därför kallade vi honom så: Lodenrocken. Året runt tog han på sig den när han gjorde sina ärenden till servicebutiken. Det var ingen lång sträcka mellan butiken och huset, men han svettades därunder rocken när sommaren var som varmast, och han såg ut att frysa rätt rejält under vintermånaderna. Eller så berodde svettningarna och huttrandet på helt andra saker, för när jag tänker efter så är jag inte säker på om det var på sommaren som han svettades och på vintern som han huttrade; eller om det var tvärtom.
Han var drabbad, oförlöst; det är så jag vill beskriva honom för mig själv idag. För det händer att jag tänker på honom ibland, trots att jag aldrig förstod vem han var. Mannen i grannhuset, han som bodde med sin mamma. Han som vi kallade Lodenrocken.
Det var vi säkra på nämligen, att han bodde med sin mamma. Han hade sitt eget rum i hennes lägenhet, och fönstret var riktat mot mitt fönster. Hans rullgardin var alltid neddragen, så jag kunde bara föreställa mig hur det såg ut därinnanför och vad som pågick. Det jag såg framför mig var en vuxen man som hölls, inte fången, men snärjd, vid sitt skrivbord. Oförmögen till utflykter längre än den till servicebutiken och tillbaka.
Han levde ett ofullständigt liv tänkte jag, och tyckte därför synd om honom. Det gjorde även jag, men hos mig fanns förnimmelsen av något annat, en framtid kanske. Lodenrocken var fast i ett enda skede, och det roade oss, vi som bodde i huset bredvid. Vi unga som alla skulle lämna boet en dag.
Ibland kunde han hastigt öppna sitt fönster och likt en kulstötare hiva iväg innehållet ur en överfylld askkopp. Det var festligt att skåda, flinkheten i utförandet och cigaretterna och askan som regnade ner över gatan. Andra gånger hände det att han tittade upp och hälsade när man passerade honom på någon av hans turer till affären. Det var speciellt minns jag, för det var mycket sällsynt att han uppmärksammade en.
Så levde han sitt liv alldeles intill mitt. Satt och rökte i sitt pojkrum, gick och handlade cigaretter i sin lodenrock. Det var den okomplicerade bilden av en människa som framlevde sina dagar i skuggan av sig själv.
Därför tänker jag på honom ibland. För tänk om jag hade stannat till någon av de få gånger hans ögon mötte mina då han hälsade. Måhända hade då beskrivningen av honom burit lika många dimensioner som den av mig, och av dig.
Lodenrocken. Så kallade vi honom, för det var vad vi visste om honom; att han alltid bar en sådan.
