Precis som alla andra föddes även jag utan en ringaste aning om var jag befann mig eller vem jag var. Inget konstigt med det. Vi är alla tomma ark när vi anländer. Som bäbis var jag som mina jämnåriga föreställer jag mig: en liten varelse styrd av primära behov. Säkert krävande, men samtidigt enkel; jag fick mat när jag var hungrig, och när jag var trött lades jag för att sova.
Jag var den sista i en syskonskara på fyra. Mina föräldrar ville ha ett fjärde barn, för det var så kul med många barn tyckte de.
De hade också kunnat resonera annorlunda, tänkt att tre barn räcker gott för att föra generna vidare, men nej.
En föreställning om en familj med fyra barn, och det som var inget blev jag.
Därför finns jag. Jag har inte skickats till den här planeten med ett syfte eller ett uppdrag. Jag är inte Messias.
Men jag finns här nu. Jag är hemma.
