Så upplevde jag gårdagens samtal, det som vi genomförde digitalt tillsammans med min sons lärare. Naturligtvis var jag något spänd inför mötet, inte bara på grund av det rent tekniska, utan framförallt eftersom jag själv en gång var elev, alltså den i sammanhanget som skulle bedömas och utvärderas. Då tog samtalet en kvart ungefär och på den tiden förväntades läraren sammanfatta elevens förmåga att leva upp till de krav som ställdes. Läraren berättade för föräldrarna så att dessa fick insikt i vad deras barn egentligen höll på med på dagarna.
Kvartssamtal. Jag smakar på ordet. Fortfarande kväljande, med smak av torr krita, kaffesump och besvikenhet. Naturligtvis kan jag inte återge vad som sades under mina kvartar, bara tonläget minns jag. Samt att fötterna blev kalla och huvudet varmt.
På kvartssamtalet presenterades avslöjandet av mig och mina insatser. Här betaldes priset för att vara någon annanstans på lektionerna, och då var jag plötsligt fullständigt närvarande. Jag var påkommen, och det bär jag med mig än idag, upplevelsen av att närsomhelst är de ikapp mig.
Jag är fortfarande inte riktigt på plats i verkligheten, trots att jag är vuxen sedan mycket länge. Det kan vara bekymmersamt, att befinna sig mitt i detta som av många nog skulle betecknas som ett "gott liv", med barn, radhus, arbete; hela tiden ligger molandet därunder och pockar, det ihållande hotet om ännu ett kvartssamtal, då lögnen om mitt vuxna jag kommer att röjas.
Utvecklingssamtal heter det idag, med smak av framåtskridande. Själv släpar jag vidare på mitt kvartssamtal.
