Nuförtiden ber jag alltid min fru att klippa mig när det behövs. och så fort en lucka uppstår sveper hon runt mitt huvudhår med sax och apparat och det blir så bra så. När hon är färdig lämnar hon mig där i badrummet och fortsätter med annat. Och när jag sen kryper runt i bara kallingarna och samlar tussar på golvet så känner jag mig förvisso aningen, inte naken, men liksom utlämnad åt andras omsorg. Som en häst kanske, som just blivit ryktad.
Men framförallt känner jag tacksamhet. Över att ännu en gång lurat frisersalongerna på ett besök.
Jag var ju runt en del bland stans salonger eftersom jag inte ville bli för kärvänlig med någon av dem, inte behöva berätta vad som "hänt sen sist". De var så jobbiga, frisörerna, iallafall de som ville "snacka".
Många gånger jobbade de i tystnad, precis som jag själv i mitt arbete som postman; inte ringer väl jag på hos alla dem som jag delar ut post till för att kolla läget. Salongen är deras arbetsplats, precis som hissarna och trapporna är min. I frisörstolen är jag endast ett arbetsobjekt, inte en jämnbördig samtalspartner. Frisörerna som såg på det så hade jag aldrig några problem med.
Och så var det de som inte hade koll på rollerna. Ofta var också de ordlösa alldeles i början, fick en att tro att de faktiskt var yrkesmän med fokus på en enda sak: att göra sitt jobb. Sen började de med sina frågor, sin rutinmässiga jargong. Jag satt med mitt huvud som stack upp genom ett hål i skynket, och jag förstod aldrig hur att förhålla mig; vad ville de veta, varför undrade de om jag bodde i närheten? Vad jag jobbade med, om jag hade barn? För mig som inte förstår vad livet är, som dagligen kämpar med att göra förekomsten av mitt eget jag begriplig, var det påfrestande att behöva svara på dessa frågor och beskriva vem jag var, om än på ett ytligt plan.
Men den senaste och sista var av en annan sort, varken tyst eller tilltvingat intresserad av mig.
Han frågade om jag ville ha en whiskey innan han körde igång. Jag avböjde reflexmässigt, men ångrade mig sedan: hade behövt döva mig under besöket. Sen snurrade han runt min stol så att jag satt vänd bort från spegeln. Så gör dom i USA, sa han, och satte igång och babblade, om hur det är hos riktiga barberare som han själv och resan han gjort för att sig dit han är idag. Naturligtvis var jag tacksam över att han inte riktade något som helst intresse mot mig, men samtidigt var det tröttande att ta del av hans oförblommerade skryt och självupptagenhet.
När vi närmade oss slutet av klippningen ville jag också säga något, det var en åsikt om mitt eget hår. Jag påtalade för honom det jag alltid tänkt på som ett faktum, nämligen att jag har rätt tjockt hår, att det kanske kunde vara bra om han tunnade ut det något. Han tystnade då, hans ögon mörknade. Du har INTE tjockt hår, väste han, inga svenskar har tjockt hår. Bara asiater har tjockt hår! Sedan avslutade han i tysthet. Tänkte att jag skulle vilja be honom att definiera det här med "tjockt hår", men jag vågade inte.
När man för en gångs skull uttrycker en egen åsikt, ett omdöme om sitt eget hår, så blir man så strängt tillrättavisad, nej det kändes inge bra.
