Min morfar minns jag inget av, men min mormor blev kvar länge; genom hela min uppväxt fanns hon där. Hon blev nästan hundra år gammal faktiskt, det var bara tolv dagar kvar när hon somnade in. Det händer att jag berättar det med ett snett leende, att hon stupade på mållinjen alldeles innan hon skulle få mottaga gratulationskortet från sin älskade kung, eftersom hon var så förtjust kungahuset och monarkin. Men jag ska sluta med det, för det var ju en så liten del av vem hon var. Och när jag ändå är igång: aldrig mer ska jag skoja om att hon "inte kände sig helt hundra" där på slutet.
För det är osmakligt att prata så om sin egen mormor. Men samtidigt vet jag att hon skulle skratta. Hon hade humor, min mormor, en rätt kärv sådan.
Jag saknar verkligen våra telefonsamtal, när hon satt ensam i sin lägenhet och jag i min, hur vi kunde beklaga oss över tillvaron men även skratta åt den. Då och då blev hon uppgiven när hon slogs av hur gammal hon var och att det bästa låg bakom henne, och vad annat kunde vi då göra än att skratta åt det? Livet ser ju ut så, lika obegripligt som underbart som skrattretande.
Ofta uttryckte hon inte bara oro, utan även förundran över hur jag vågade vara ute på stan i mörkret, och jag förklarade då att det inte var det minsta farligt, att man inte ska tro på allt som skrivs.
Idag delar jag hennes förundran, är mer mörkrädd än någonsin.
Hon bodde i en lägenhet med balkong högt upp i ett höghus i en annan stad. Som barn bodde jag där ibland, ett par dagar åt gången. Jag var så liten då, och när jag var hemma hos mormor var det som att jag var långt hemifrån samtidigt som jag var hemma.
De var speciella för mig, besöken hos henne, och jag söker mig ibland tillbaka till dem; till det där besynnerliga glappet jag befann i mig då. Tänker på den där gången då jag tog en av hennes sömntabletter. Det var mitt på dagen och mina ben kunde inte längre bära mig. Jag stupade i soffan, oförmögen att meddela mig. Det var skrämmande att förlora kontrollen, men när jag kände doften av mormors köttbullar med potatis och brunsås från köket visste jag ändå att jag var utom fara. Jag låg utslagen av drogen, jag hade touchat något förbjudet.
En annan gång blev jag mycket sjuk hemma hos mormor. Hon bäddade ner mig och baddade min heta panna med frottéhanddukar indränkta i kallvatten. Jag yrade, frös och svettades. Och nu upplevde jag plötsligt att jag verkligen var långt hemifrån. För det slog mig att mormor faktiskt var gammal, och det hade man ju hört om de gamla, att de när som helst kunde dö.
"Du dör väl inte ifrån mig mormor?", hade jag sagt med darrande röst, berättade hon senare.
Det skrattade vi mycket åt. Saknar våra telefonsamtal, saknar mormor.
