Festen jag varit på har gjort mig gott, det är jag säker på, men nu tycks all den styrka jag erfor där ha runnit av mig som genom ett durkslag. Kvar är bara denna lämning av mig, en förvirrad gubbe på väg hem. Jag står på en perrong bland andra resenärer, det är söndag och morgonen har just övergått i förmiddag. Sammanhanget är svårhanterligt, helgens hullabaloo och nu detta: ensam och tömd på ord så långt hemifrån.
Tåget rullar äntligen in och jag är redo, har placerat mig i precis rätt läge för min vagn. Jag har varit på stationen en mycket god stund eftersom jag ville äta något utan stress innan min avgång, men det var ju snart avklarat och därefter vankande jag bara runt - inte rastlös, snarare jagad - och det gjorde att jag kände mig alltmer kufisk och till slut rent av suspekt. Två gånger var jag inne på Pressbyrån, första gången var det väl helt rimligt, köpte ju bara kaffe och en frukostrulle som så många andra denna morgon, men andra gången, över en timme senare, när jag köpte en Dr Pepper, då var jag inte alls lika berättigad. Hade hoppats på att bli betjänad av en annan kassör, men det var samma och den här gången fick jag inget leende.
Att gå in och sätta sig på tåget befriar mig åtminstone från stationen; nu kan jag lägga den upplevelsen på hyllan tills vidare. Jag letar mig fram till min bokade plats och slår mig ner. Väskan lägger jag framför mig. Nu sitter jag här, på helt rätt plats. Ingen annanstans är jag tänkt att vara än just precis här. Jag kontrollerar biljetten ännu en gång, jo det stämmer, här ska jag sitta.
Ändå är jag så förtvivlat vilsen. Bakom mig alla vänner som jag tillbringat fredagen och lördagen tillsammans med, och framför mig mitt allt: min familj. Jag har hamnat mellan dem, i det där tomrummet som jag så innerligt skyr. Tågresan hem är bara min egen, jag är utlämnad till mig själv.
En man tilltalar mig plötsligt, säger att han har platsen bredvid min, den vid fönstret. Hans röst är korthuggen och jag uppfattar indignation i tonläget. Tycker han att jag brett ut mig kanske, med väskan vid mina fötter istället för på hyllan ovanför? Självklart, förlåt, säger jag och rycker tag i min väska och reser på mig så att mannen kan nå sin plats, men jag är inte säker på att han hör mina ord.
Annat var det igår och i fredags i sommarstugan med persikoträd på tomten. Då hördes jag klart och tydligt. Det gjorde vi alla. Vi var tolv män och i två dagar levde vi en bubbla. Vi skålade och sjöng, dansade och hojtade, pratade och tjatade. Det var fantastiskt, och när jag lämnade tidigt imorse var jag fortfarande både upprymd och upplyft av tillställningen.
Jag var så stark när jag promenerade mot bussen som skulle ta mig till stationen, fortfarande med vår ungdoms musik ekandes i huvudet. När jag sjöng med i låtarna som spelades på festen var jag ung som då.
Men nu. Vitlöken från gårdagens tzatziki sitter som med gaffatejp mot gommen. Borstade inte tänderna innan jag åkte, det borde jag gjort.
Tåget börjar rulla, och snart infinner sig det där rogivande, dova mullret. Mannen bredvid sitter alldeles stilla och stirrar ut genom fönstret, han verkar inte vara typen som vill kallprata. Det passar mig alldeles utmärkt - för vad skulle jag kunna säga idag?
Leker med tanken på att besöka bistron, men inser att jag inte orkar fler möten med kassapersonal idag. Jag sitter här bara, låter resan passera, och när jag kommer hem tar jag itu med återuppbyggnaden av mig själv. Att ensamresa är alltid besvärligt, aldrig upplever jag mig så ifrågasatt, det är som att min blotta existens är satt under lupp.
Toaletten längre fram i gången lyser rött mest hela tiden. Tänker att jag skulle försöka pricka in en lucka och ta mig in på den för att borsta tänderna. En bra sak ändå, att gå genom gången mot toaletten med necessären i handen: skulle mitt besök blir långvarigt så är det ju ingen som tänker att jag gjort annat än att borsta tänderna och kanske tvätta mig. Men det är ett evigt spring dit, och jag vill inte stå utanför och vänta till allmän beskådan. Vill inte att folk ska se mitt ensamma jag.
Timmar går, tåget närmar sig sin slutdestination och jag sitter på min plats, alltjämt lamslagen i mitt limbo. Plötsligt plockar min granne upp mat i en papperspåse, det tycks vara någon slags lång baguette, och han börjar prassla och smaska. Någonting väcks till liv inom mig, det liksom kryper i hela kroppen.
Jag reser på mig helt utan vidare och går genom gången, rakryggad med necessären under armen. Det här är inget gatlopp, bara en människa som passerar andra människor. Toaletten är ledig och jag går in, borstar tänderna och tvättar av mig. Därefter betraktar jag mitt ansikte i spegeln.
Är jag på väg tillbaka? Tror faktiskt det!
Man ska ju ha intressen säger dom, och mitt främsta är mitt eget mående. Ensam på tåg på väg hem från fest, då mår jag mindre bra.
