Min skolgång tog sin egentliga början först i tredje klass. Jag var nyinflyttad i staden och ny i klassen. Skolan var av en helt en typ än det röda trähus vid ängen som jag lämnat: detta var en fästning byggd i sten med galler för fönstren, och skolgården var inramad av en stenmur. Under sommaren hade jag försökt bekanta mig med kolossen, liksom närmat mig den försiktigt, men mina besök på den sommarlovstomma skolgården lämnade mig endast fylld av en olust jag aldrig tidigare erfarit. Denna gula best, med siffrorna 1915 i svart stål inpräntade i mitten, det var som att den spände ögonen i mig och hånlog, att den redan innan jag ens börjat hade sin bestämda åsikt om mig.
Genom ett fönster allra längst ner vid marken kunde jag titta in, ner i källarens slöjdsal. Bastanta bord, maskiner och allehanda verktyg skymtades i dunklet.
Vad förväntades av mig därnere?
Den där sågmaskinen, vad hade jag med den att göra?
Tredje klass liknade inte alls mina tidigare erfarenheter av skola. Nu hårdnade kraven på kunskapsinhämtning, och dessutom skulle den bedömas enligt femgradig skala. De två föregående årskurserna, nog hade de varit svårhanterliga, att vara hemifrån var svårt, men detta var något helt annat.
Grupperingarna på skolgården, motsättningarna dem emellan, och lektionerna; allting rasade fram.
Papper med frågor delades ut, men jag hade inga svar att ge.
Ett av dessa papper fick man ta med hem och visa för föräldrarna och deras underskrifter skulle bevisa att så hade skett. Det var ett engelskaprov, och mitt resultat var knappt mätbart. Pappret var en enda hopplös röra av förtvivlan; svaren gick inte att tyda, rödpennan var skoningslös.
Jag kämpade med namnteckningarna, först med blyerts som jag suddade, sedan med bläck, och det såg så illa ut att jag hastigt knycklade ihop pappret och hivade in det under sängen.
Där låg det sedan. Nya skoldagar kom och gick, nya uppgifter, ytterligare krav på lärande, samtidigt som jag tampades med att försöka samla tankarna kring mitt monumentala nederlag.
Ibland la jag mig på golvet och tittade på det hopknycklade pappret under sängen. Låg där och glodde i timmar, kunde inte slita blicken från det.
Tredje klass. Detta bådade inte gott. Jag som hela tiden var upptagen av mitt eget mående, och inte alls hade tid med något annat. Hur skulle skolans krav någonsin kunna tillmötesgås när jag inte förstod vem jag var och var jag hade hamnat?
En dag var det borta. Men jag låg kvar ändå och stirrade in i mörkret under sängen. Vart skulle det här bära av?
