Plötsligt stannar han till och blir stående, som att han slagits av en tanke, och behöver vara stilla för att få ordning på den.
Han står orörlig och blickar ut över ängen, jag står vid fönstret och tittar på, i smyg: hur skulle jag kunna låta bli?
När jag iakttar något av mina barn utan att de vet om det, när de är så upptagna med något att omvärlden suddas ut, träffas jag alltid av samma insikt: de är mina, men framförallt är de sina egna. Och de rör sig i sina egna universum.
Vad funderar han på nu? I vilka banor rör sig hans tankar?
Kanske tänker han på gårdagen, då vi trasslade in oss i ett bråk. Det var så onödigt, men jag var trött och mitt tonläge blev därefter: kärvt och skarpt på ett sätt som jag inte känner mig alls bekväm med.
Det låste sig, och han avvek från oss, gick in bland träden och satte sig på en sten. Resten av familjen fortsatte hemåt, men jag stannade och kallade på honom.
"Kommer du nån gång?", ropade jag otåligt. Vi var alldeles nära tunnelbanestationen, med den hårt trafikerade vägen intill. En man med jagad blick vinglade förbi. Egentligen var vi inte långt hemifrån, men platsen kändes osäker. Hur länge ska det här ta, tänkte jag uppgivet, och började långsamt gå mot honom. Mina steg var närapå demonstrativt släpiga, som att jag ville visa honom hur trött jag var på hans beteende.
Sedan stod vi länge där, han och jag. Vi diskuterade det som hänt, jag lirkade mest; ville ju bara att vi skulle gå hem.
"Varför är du så arg?", hade jag frågat, och hans svar tänker jag på nu när jag tjuvtittar på honom genom fönstret:
"Jag är inte arg, jag är ledsen."
Han var inte arg igår, så enkelt var det inte, inget är enkelt. Pojken som nu tycks ha fått ordning på sina tankar och återigen traskar hemåt, i honom ryms nämligen hela världen.
