Det var en gång för väldigt länge sedan i sån där damm man ibland kan finna i anslutning till lekparker. Jag var där tillsammans med några av mina barn, hettan hade fört oss dit. Jag satte mig på kanten med vatten upp till knäna, och barnen drev runt lite, plockade upp nån plastbåt kanske.
Dammen var full av barn och föräldrar, atmosfären loj och lite slö. En man, han var några år äldre än jag, satt i vattnet och talade, lugnt och liksom eftertänksamt, med en vän. Jag har inte för vana att tjuvlyssna och studera andra, och när jag gör det är jag mycket diskret: som nu, i skydd av både solglasögon och keps. Jag kunde snart konstatera att mannen och hans vän delade många av mina egna intressen och preferenser. De var sympatiska, det skvallrade både tonläge och samtalsämnen om.
Hans två söner var också med, den ena runt åtta och den andra kanske tio. De lekte en bit bort, i en annan del av dammen. Då och då var de framme hos sin pappa och sprutade vatten på honom med varsin vattenpistol. Attackerna var oregelbundna och mycket intensiva, och det var besynnerligt att skåda hur pappan så tvärt kunde bryta sin så akademiskt stillsamma framtoning och bli dess raka motsats: en fullständigt gränslöst vrålande, rentav sinnessjuk person. När han skrek på sina barn var han fullständigt oberörd av omgivningen, han som tycktes vara en så inkännande och lyhörd samtalspartner.
Han skrek fasansfulla saker, men alldeles kort: angreppen var snabba nämligen, och så fort barnen var klara återgick han till sin mjuka framtoning och sin vän.
Minns att jag blev illa berörd av mannens uppträdande, men också fascinerad. Hur var det möjligt att skifta på detta sätt?
Och jag tänkte att jag inte hade det i mig att bete mig så, att mannen i dammen möjligen var en psykopat. Aldrig skulle jag bli ens i närheten som honom.
Jag var så naiv.
