APT kallas det och står för arbetsplatsträff. Blir ombedd att närvara vid ett sådant, så det gör jag. Upplägget brukar gå ut på att chefen sitter vid en projektor och pratar framtid och visar bilder, och denna träff är inget undantag. Ibland har de kommit över nåt billigt parti fika, den här gången är det chokladbollar som man får plocka ur uppsprättade kartonger. Jag tar en och slår mig ner bland de andra. Nån beklagar sig, tycker vi skulle få punchrullar istället, men i övrigt är stämningen rätt god. Det är torsdagsförmiddag, och genom fönstren kan man konstatera att regnmolnen börjar skingra sig och släppa fram solen.
Snart är vi därute, vi ska bara ta oss igenom det här först. Den krassa verkligheten, den vi står inför, måste än en gång gås igenom. Chefen slår på projektorn och bilder börjar visa sig på den stora vita tavlan. Framtiden bjuder på stora utmaningar och prövningar, men vi kommer att övervinna dem, säger han. Posten har funnits i flera hundra år, och vi kommer att fortsätta finnas till och leverera.
Jag tittar på klockan. Två minuter har gått av de fyrtiofem som en APT tar, och jag är redan ostadig. Det där han sa, om de hundratals åren, att allt kommer att fortsätta, skakar om mig. För vem är jag i detta?
Företaget består, tillskillnad från oss i det; vi förgängliga.
Träffen fortskrider och jag hör kollegor ställa frågor om hur arbetet kommer att gestalta sig i framtiden, hur våra rutiner kommer att se ut, om arbetstider och göromål. Själv har jag placerat mig i en liten, liten lucka i tiden. Tjugofem minuter av mötet har nu gått, tjugo återstår; bakom oss oändlighet, framför oss en evighet.
Borde vi inte prata om det också? Hur vi lever samtidigt och bredvid varandra, försöka reda ut betydelsen av detta. Tiden må vara obegriplig, men nu sitter vi här, den här lilla samlingen människor som pratar om ett företags framtid: nog måste det väl innebära något?
Ni ställer frågor om teknikaliteter och blundar för den stora elefanten i rummet.
Att vi sitter här och delar tid och rum utan att veta var vi befinner oss.
Drabbas plötsligt av ingivelsen att föreslå att vi alla runt bordet ska fatta varandras händer och sedan sitta tysta tillsammans, men slår undan den. Kanske skulle det få mig att framstå som ännu mer apart på den här arbetsplatsen.
Chefens röst är mjuk och bär på en angenäm melodi. Han säger att allt kommer bli bra, men att vi måste bredda oss, expandera vårt kunnande. Hans blick möter min, alldeles kort, och jag blir lugn igen.
Allt blir bra.
