Jag hade blivit antagen till en dramalinje på en folkhögskola genom ett brev jag skickade. I brevet beskrev jag mitt liv som en serie motgångar, och att det nu faktiskt var hög tid för mig att få uppleva lite framgång. Det var en stark historia jag presenterade i brevet, om hur jag undertryckts genom åren; jag var en oförlöst artist som längtade efter att bli hörd, att få stå i centrum. Jag sökte efter ett rum där jag kunde få uttrycka mig inför människor. Och de skulle förtrollas, bli så hänförda av min uppenbarelse att alla begrepp om tid och rum skulle upplösas.
Jag nådde fram, de berördes av mina ord och välkomnade mig in i värmen. Och det var här arbetet med en barnteaterföreställning tog sin början, efter att klassen delats in i grupper.
Vi skrev den själva, vilket naturligtvis gav upphov till konfliker i gruppen. Möjligtvis hade vi behövt en diktator, en envåldshärskare som inte fick ifrågasättas, för en smidigare process, men vi ville inte ha det så. Inte på grund av vår orubbliga tro på demokratiska principer, utan för att alla ville bestämma allt.
Pjäsen handlade om några barn som hittade en skattkarta som ett gäng pirater gjorde anspråk på. Jakten drog så igång, och det var dramats röda tråd vilket också antyddes i dess titel: "Skattjakten". Det var en mycket enkel historia.
Det var ett evigt tjafs när pjäsen värktes fram och tog form. Men vi ville inte ha det på något annat sätt. Vi gick på dramalinje, det var så här vi skiljde oss från de andra på skolan; genom att vara hetlevrade och utåtagerande. Vi var inte som målarkluddarna eller keramikerna, försynta och lågmälda, vi var landets blivande skådepelargiganter! Vi var skolans klass för elever med särskilda bekräftelsebehov.
Vi spelade "Skattjakten" på skolor och fritidshem i och omkring Malmö inför en publik som inte hade lärt sig hur man beter sig som en publik, de var ju barn, vilket var idén med föreställningen: deras interaktion med oss på scen var ju själva bränslet. Vi bjöd in dem i handlingen, bad om deras hjälp och råd. Många gånger beträdde de scenen för att styra händelseutvecklingen. Det gränsade till ren galenskap och rent av fara. Nån gång fick hela gruppen låsa in sig på en toalett när rena lynchstämningen började råda. Vi satt där och tryckte rätt länge faktiskt, samtidigt som barnen bankade och slog på ursinnigt på dörren.
Hela somrar spelade vi, i parker och på torg. Under en föreställning på ett förortstorg var det stökigt värre, jag minns särskilt det här tillfället då det även var vuxna som gav sig in på scenen. Fulla och skräniga gubbar som undrade om nån av oss pirater hade groggvirke på oss.
Det var en bra skola, att spela inför en publik så skoningslös. Ungarna var så jobbiga, ingen respekt hade de för vår pjäs och allt det arbete som låg bakom. Och varför skulle de? Ingen hade bett oss skapa och framföra den.
Fy fan. Barnteater är den ärligaste formen av konstutövande, och därmed också den vidrigaste.
Jag är en så känslig liten blomma.
