Vad var det som hände precis? Jag satt på toastolen med ansiktet begravt i händerna, försökte samla tankarna. I två månader hade vi levt sida vid sida, dag som natt. Först en månad hos honom i Colorado, och därefter en månad hos mig. Trots att vi var sammanförda i ett utbytesprojekt, och så olika två människor kan vara, hade månaderna rullat på i en ömsesidig hänsyn. Han var kyrkligt aktiv, lyssnade på hårdrock och gillade att åka motocross. Själv var jag framförallt intresserad av mitt eget mående.
Båda var vi femton år, men samtidigt på olika platser i vår fysiska mognad: han var stor som en fullvuxen karl, jag var en pojke.
Första tiden hade varit problematisk, jag var mycket blyg och började kommunicera med min omgivning först efter en dryg vecka. Men med tiden hade en kemi utvecklats mellan honom och mig, och vi samspelade så bra i detta sociala experiment regisserat av vuxenvärlden. Jag blev en del av hans familj därborta, och han likaså i min.
Aldrig en antydan till irritation, inte den minsta tillstymmelse till motsättning, och nu detta; ett ursinne jag aldrig tidigare stått inför.
Imorgon skulle han flyga hem igen, sommaren var över, vi skulle skiljas åt. Jag reste på mig, ställde mig upp på badrumsgolvet. Kroppen ömmade, huvudet snurrade.
Han hade plötsligt blivit galen.
Men jag då? Vem var jag alldeles nyss, inte mig själv iallafall. Han hade bett mig att sänka musiken på stereon, och jag hade bara tittat stint på honom och långsamt höjt volymen. Vi satt på mitt rum och han gick ut och stängde dörren efter sig. Jag öppnade den snart och höjde samtidigt musiken ytterligare. Han hade nu placerat sig i tv-rummet och tittade på nåt. Han reste på sig och stängde dörren, jag öppnade den igen och skruvade upp mer, och så höll det på ett tag, dörren stängdes och öppnades, tills jag kom ut och skrek "FUCK YOU BITCH!"
En så märklig sak att vråla, var fick jag det ifrån?
Det var då det slog slint för amerikanen. Galenskapen hade till slut kommit ikapp oss, i mitt eget hem blommade den. Tillsammans hade vi tagit oss genom månaderna, burit varandra för den goda saken, och vi var så nära men stupade på mållinjen.
Efter nån timme var det inte längre bara han och jag i huset, och jag vågade mig ut. Han satt i tv-rummet, ihopsjunken, hålögd.
Jag var helt tom inombords när vi senare satte oss till middag. Ingen av oss sa ett ord till varandra den sista kvällen i Sverige. Morgonen därpå körde min pappa ut oss till flygplatsen, det var dags för farväl. Tystnaden mellan oss var fortfarande kompakt och omöjlig att tränga igenom. Kanske föraktade vi varandra.
Plötsligt var han ombord på ett flygplan som lyfte och försvann i skyn, borta.
