Jag har pratat med flera brevbärarkollegor om hur de upplever turen, alltså att vara ute och dela ut post, och de brukar svara något i stil med att det är "skönt att få komma ut och röra på sig lite."
En sade att han ”tycker om att vara ifred med sina egna tankar”.
Ingen jag pratat med känner som jag. Ingen håller med med mig om att man dör därute, varje gång man betar av sitt distrikt.
Varenda gång, det slår aldrig fel!
Och sedan är det som att inget hänt: jag lever vidare, återuppstånden om man så vill, utan en tanke på det jag genomlidit. Jag är samma gamla glada gamäng. Så kommer nästa dag och nästa tur och jag går samma plågsamma död till mötes.
Och det är så besynnerligt, för rundan inleds alltid med samma tillförsikt, nästan iver att komma igång, bara för att mynna ut i min egen förintelse.
Det som borde vara så enkelt, att dela ut brev och några paket; ändå ryms all världens lidande däri. Jag är Jesus Kristus; jag straffas för all mänsklighetens synd när jag delar ut försändelser till alla dessa namn dag in och dag ut på samma gata, min egen Via Dolorosa.
In genom portarna, upp i hissarna, nerför trapporna. Dörrarna, brevinkasten.
Ensam med mina egna tankar.
