Korna kommer till oss varje kväll här på landet. I början var de avvaktande, nyfikna på håll, men nu, när vi varit här en tid, är de framme och hälsar och låter sig bli klappade. De är tunga och sävliga, och jag är väldigt svag för det tysta men samtidigt mullrande ljudet när de andas ut genom näsborrarna.
De betar här utanför vårt hus, flocken med kalvar anförda av gammeltjuren, den långsammaste av de alla, med gulnat krulligt hår på hjässan. Han går in ibland och styr, har jag märkt, när de unga behöver det. Då markerar han lätt genom att vanka fram och ställa sig vid dem.
Som häromkvällen när några ur gänget frigjorde sig och närmade sig badhanddukarna som vi hängt upp på stängslet. Först nosade de och slickade lite, men när de började riva ner handdukarna, då såg sig gamlingen nödgad att gå in och markera. Lågaffektiv och pedagogisk, lite som jag själv i mitt samspel med mina barn.
Förra sommaren när jag stod bakom huset i skymningen och duschade av mig med slangen efter en löprunda kände jag mig plötsligt iakttagen. Jag vände mig om, och där stod de på rad, kossorna, och betraktade stillsamt min nakna kropp. Min första ingivelse var att vända slangen med kallvatten mot dem, att sjasa iväg dem, men istället valde jag att vila i situationen. De var ju så bedårande med sina huvuden tätt mot varandra, säkert femton kossor i ett rakt led utmed stängslet. Gammeltjuren var inte med, kanske låg han och vilade, det var bara jag och kalvarna i kvällningen. Jag stod länge inför dem, alldeles stilla.
Det var speciellt att ha så många ögon riktade mot min nakenhet, men jag kände mig inte blottad, så som jag kan göra utan kläder inför människor, utan snarare upplyft, bekräftad. Det var en fin stund.
Dagen efter var de tillbaka och allt var som vanligt igen. De var så finkänsliga.
I år är det en ny flock, bara den gamle är kvar från förra sommaren. Köttkor tydligen.
Märkligt.
