Sportlovsspecial

Mina föräldrar gjorde väl bara vad som förväntades av dem som hade möjligheten, ingen skugga faller på dem. För det var ju så att alla, utan att förstå varför, plötsligt skulle åka på skidsemester. Min familj drogs med i rörelsen, och bäst som det var så befann vi oss i Alpbach i Österrike. Det var som i en sån där krigsfilm, när huvudpersonen huvudstupa kastas in i stridens inferno och med uppspärrade ögon betraktar vansinnet som pågår runtomkring; familjens första möte med den alpina skidkulturen var ett trauma större än något tidigare. Likt i krigets helvete skalades hela ens existens ner till överlevnadsinstinkt. 

Tog vi bara oss igenom dessa sju dagar så fick vi åka hem, och livet kunde fortsätta igen.

Fast kanske borde jag bara tala för mig själv. För kriget var mitt. Och fienden var en enda: ankarliften. De andra i familjen såg jag inte mycket av, men jag gissar att de åkte skidor nerför backar, för att sedan åka ankarliften upp igen, att de höll på så: liften upp och sen slalom ner. 

Själv fick jag aldrig prova på det där med slalomåkning. Ankarliften tillät mig inte. Ankarliften är Satan. Jag drömmer mardrömmar om den regelbundet, tänker på den på daglig basis. Jag lyckades inte betvinga denna best, det var stört omöjligt för mig att domesticera den och därför äger den mig än.   

Ankarliften, ryckigt mekaniskt närmade den sig och liftvakter ropade ut tyska obegripligheter. Många gånger passerade liften mig utan att jag vidrört den. Andra gånger lyckades jag klamra mig fast och hänga med.

   

Kön till liftsystemet var alltid lång och full av åskådare. Jag var gycklaren, massans förströelse i väntan på att få åka upp. Ofta hamnade bygeln i knävecken vilket såklart fick mig att vurpa baklänges efter endast några meter. Publiken skrattade, men en aning lågmält då detta var rätt vanligt förekommande, även hos andra. När jag kasade ner de få metrarna tillbaka var jag bara en nybörjare som inte riktigt fått kläm på det här. Värre var de gånger då jag faktiskt tog mig upp en bit, då ankarliften ville kränka mig för evigt. När den lät mig tro att jag bemästrat den, men precis innan jag var utom synhåll för åskådarmassan utsatte mig för spratt. Hur den vred sig då, som ett otämjt djur, och kastade av mig; hur skidorna lossades från pjäxorna. Och sedan: applåderna, lika välmenande som illasinnade.

Men jag hatade inte ankarliften eller de som betraktade mina ständiga nederlag. Jag hatade inte ens mig själv. Dessa charader var alltför overkliga att ta in; jag var inte där, utan förlorad i en neuros. 

En gång gled min fot ur pjäxan och lämnade mig tillsammans med skidan den satt på. Denna incident bär jag med mig som ett fotografiskt minne, skidan med sin pjäxa och den bruna raggsockan däri som tar sig nerför backen utan mig. 

Endast vid ett tillfälle lyckades jag ta mig hela vägen upp till toppen av backen. Men det berodde på att jag denna gång grenslat liften och inte kunde ta mig ur den. Jag åkte upp och sen ner igen. Återigen applåder, sedan fick jag hjälp att ta mig loss. 

Vi åkte på ytterligare två skidresor efter denna, men det här med utförsåkning är fortfarande något jag aldrig testat.