Jag har varit med så länge, slås av det ibland. Redan på sjuttiotalet studsade jag runt med samma kropp som nu. Visserligen var den betydligt mindre och avsevärt spänstigare då, men ändå, det finns ju inslag som faktiskt bevisar att jag är samma person som då. Som de fyra små leverfläckarna på min högra kind till exempel.
Det var sent sjuttiotal vid frukostbordet när min äldsta syster upptäckte de små prickarna, och nyfiket frågade: "Vad är det där du har på kinden, är det någon som stänkt olja på dig, eller är det smuts bara?" Jag rörde med handen över kinden, men inte kunde jag känna nåt. "Vet inte", sa jag, och höll kvar handen över kinden för att dölja vad det nu var som besudlat den. Långsamt backade jag ut ur köket, mot badrummet. Detta ville jag studera i min ensamhet: jag låste badrumsdörren och ställde mig framför spegeln, fortfarande med handen över kinden. Så förde jag undan den, mycket sakta, och fick för första gången syn på dem, de små bruna punkterna som än idag möter mig i min spegelbild.
Min första tanke var inte att det skulle vara olja eller smuts, snarare såg det ut som att någon viftat med en pensel framför mig, och att den stänkt på min kind. Jag gnuggade på stänket med tvål och vatten, men gav snart upp.
Det här gick inte att tvätta bort, när leverfläckar kommer och hälsar på stannar de för alltid. Det vet jag idag, men jag visste det inte då, på det sena sjuttiotalet. Tänk ändå, så länge sedan, som att jag var en rollfigur, ett sjuttiotalsbarn. Men jag var verkligen på plats, mitt i det som man numera bara ser på film.
Jag återvände till köket och min tallrik med Frost Flakes och mjölk. En morgonsolstråle spred sitt ljus över bordet, smör och marmelad blänkte, vaxduken var belamrad med frukostrester från familjen som nu hade lämnat bordet. Cigarettrök letade sig in från vardagsrummet och det såg så fint ut, hur den slingrade runt i solens sken.
Ensam satt jag och slevade i mig mina flingor. Kinden sved något efter det lönlösa skrubbandet. Det var svårt för mig att formulera vad jag egentligen kände inför situationen, om jag borde känna skam. Men inte var det väl jag som skapat detta på kinden, nog låg det bortom min kontroll.
Min bror kom in, sa att det var dags att gå till skolan. Han noterade min högra kind och gjorde en gest med sin hand för att visa att jag nog borde tvätta mig innan vi gick. "Har redan tvättat mig", sa jag.
Vi lämnade huset för att gå till skolan, min bror och jag. En vårtbitare satt blick stilla på grannhusets vägg, precis på samma plats den suttit när jag upptäckte den igår kväll. Klargrön och obegripligt stor var den. Det var alltid så otäckt när de dök upp, dessa oproportionerliga gräshoppor, som de så ofta gjorde på det sena sjuttiotalet.
Jag stryker med handen över min kind, den är stickig av skäggstubb men därunder anar jag dem, prickarna som jag idag ser på som mitt signum, min signatur om man så vill, som visar att jag är jag.
