Minnesbild 1
På det kalla och knarriga trägolvet rumlar jag runt, sprätter till, gör ett spastiskt utfall med ena armen. Slår en kullerbytta, en variant iallafall, och lägger mig slutligen på rygg och skakar epileptiskt. Önskar så att kunde hamna i en "utanför kroppen upplevelse" i detta eller bara stänga av helt, men jag är så i högsta grad närvarande. Obarmhärtigt medveten om att jag betraktas, och bedöms, av en liten grupp människor. Några män och några kvinnor. De ler inte, rör inte en min. Observerar bara, lite avmätt. Dagen börjar lida mot sitt slut, de är väl trötta, blasé.
Vi är så många som vill bli antagna och välkomnas in i värmen. Livet självt står på spel här. Vi är så unga, men idag kan livet vara över. Vi har sållats ut, klivit över varandra, på varandra. Vi ska in i den där värmen. Frälsning eller död, däremellan finns intet.
De hade bett mig att gestalta majskorn i en het kastrull, hur dessa blir till popcorn. De bad mig göra detta inför dem. Och nu ligger jag här på det kalla trägolvet och låter skakningarna tona ut. Jag är ett popcorn som svalnar. "Tack", säger de. Deras ansikten låter mig inte utläsa något alls. Kanske för att skona mig.
Minnesbild 2
Som vanligt, jag är kissnödig. Så jag går in på en toalett, kissar ståendes. Mitt hjärta dunkar febrilt, mina kinder hettar. Och mina fötter är iskalla. De brukar vara det när jag inte riktigt förstår var jag befinner mig eller vad jag står inför. Ett tillfälligt lugn infinner sig i takt med att strålen hittar sin form. Jag kissar. Det är skönt. Plötsligt hör jag mitt namn ropas. Måste ha missbedömt tiden, för det är min tur nu. Avbryter hastigt och springer med avdomnade fötter.
Juryn sitter där i mörkret. Kan urskilja några ansikten. Namnkunniga personer. Auktoriteter. Jag framför en text ur Shakespears "Othello". Och kissfläcken som pryder halva mitt vänstra ljusblekta byxben, från skrevet ner till knät, jag glömmer den aldrig.
Ännu en gång dessa ansikten efteråt. Inte en min. Också denna gång för att skona mig, tänker jag.
Så varsamt ändå.
De hugger till, minnesbilderna, alltid kommer de från ingenstans och apropå inget, får mig att vackla till där jag går eller tappa andan där jag sitter. Och lika snabbt är de av mig betvingade, på flykt drivna. För jag måste ju överleva, vara stark, för min familj. De behöver mig och jag älskar dem. Minnena bär jag med mig för alltid, till mitt sista andetag. Därefter finns dessa upplevelser ej mer. Tystnaden löser upp dem då, och allt annat; även det som varit gott och berikande och som fått mig att växa. Alla mina erfarenheter som trängs inom mig, goda som plågsamma, kommer oåterkalleligt att upplösas. Outsägligt sorgligt, såklart. Men också en befrielse: I döden finns inom mig inga scenskoleprov.
