Alla dörrar jag ringde på, stod där och väntade, lyssnade efter steg, hörde steg. Dörrar öppnades, trötta ansikten sökte kontakt med mitt; jag tittade ner, mumlade något om jultidningar. Avmätt, stressat, bläddrande de genom utbudet, inget för mig här, åkej hejdå. Nästa dörr, nästa ansikte.
Jag utmanade inte mig själv då jag ringde på dörrarna - jag sökte i detta ingen erfarenhet, inget framåtskridande.
Oktobermörkret som bäddade in gatorna, drivorna av löv. Antydan till duggregn. En av de som öppnade, ett av dessa ansikten, såg på mig mycket strängt. Han ville ha svar på varför jag ringde på hans dörr såhär på kvällen, och störde honom mitt i nyheterna. Jag hade inget svar att ge. Hade ju ingen aning om vad jag höll på med, varför jag ringde på folks dörrar på detta vis. Säkert hade det något med förväntningar att göra, men det var inget som jag kunde förklara. Han stängde dörren, hårt, men kanske inte fientligt. Jag stod där ett tag. Försökte luska ut vad jag borde känna här.
Tiden, min och hans. Han talade till mig, såg på mig. Lät mig förstå. Men jag förstod inte.
Jag gick till nästa hus, eller hade jag redan varit där? Hyreshusen, villorna. Människorna därinne, såg dem genom köksfönster. Snart ringde jag på och de skulle avbryta vad de höll på med och öppna. Ännu ett möte. Kanske skulle någon förbarma sig och beställa jultidningar av mig. Hörde steg, tänkte på ingenting. Stekoset som slog emot mig, denna gång ett vänligt ansikte; en man med ett litet barn på armen, klart han ville ha jultidningar, det köpte han varje år. Han hade väntat på att jag skulle ringa på, sett fram emot det. Min skepnad fylldes med liv, hastigt. Blodet värmde ådrorna och jag upplevde bokstavligt att mina fötter var placerade på ett jämt, hållfast, underlag. Och han beställde, som han beställde. Jag nickade och antecknade i tystnad. Tjänade jag pengar här? Var detta en framgång? Hade jag faktiskt hittat en väg in i något?
Ute på gatan duggregnade det nu. Ville känna mig förlöst, men var mest sugen på en kvällsmacka. Jag huttrade till och styrde så kosan hemåt. Det räckte nu. Fanns inget kvar att sträva mot längre.
Lönen brände jag på flipperspel nere på grillen vid hamnen. Tiosedlarna matades in, byttes ut mot mynt. Ville så gärna höra det där ljuvliga knacket då flippret ger dig ett frispel. Men jag nådde inte dit, och plötsligt var pengarna slut.
