Mailman skakad

Dagarna på den lilla ön avlöser varandra, egentligen identiska med få avvikelser. Solen som envist bekämpar molnen, den svalkande brisen, de ibland alltför kylslagna vindarna efter kvällsdoppen.
Ändlösa och på samma gång påtagligt räknade: dagarna är så enkla och avskalade och fångar därigenom in all den lycka och enkelhet som livet kan vara.
När tillvaron kokas ner så här, till bara sin essentiella kärna, utan substitut, ja då återstår endast klichéer och plattityder i beskrivningen av den. Det enkla och friktionsfria låter sig inte förklaras på annat vis.

Sköljer disciplinerat ner psykofarmakan med grön smoothie varje morgon. Av gammal vana, eller kanske i ett försök att ytterligare maximera min upplevelse av samstämmighet mellan jaget och allt det andra. Men jag når förmodligen inte högre nu. Min sinnesro närmar sig bristningsgränsen. Snart blir jag någon jag inte vill vara. Eller bara ett djur bland andra.


Häromkvällen drabbades jag av impulsen att klä av mig även mina badbyxor under kvällsdoppet. En helt naturlig tanke där och då, och inte alls sådär komplex och bekymmersam som mitt förhållande till nakenhet annars är för mig. Ville vara naken bara, alla andra lager har ju skalats av mig: så varför inte detta sista? Min fru och mina barn hade redan kommit långt ut i havet på den långgrunda stranden. Joxade lite med badbyxorna, fortfarande med en lång t-shirt på; drog ner dom till knävecken, och sen snabbt upp igen. Längre bort på stranden i solnedgången skymtade jag andra människor, men detta väckte ingen fara hos mig, och inte heller någon kittling. Oberörd och stolt; jag är en vacker människa ju och detta är min kropp bara. Nu gör jag det.

Förnuftet besegrade emellertid instinkten och jag anslöt mig till de andra i familjen med badbyxorna på. Tacksam och lite skamsen. Men framförallt omtumlad, skakad: hade jag tagit steget - skulle min person då ha upplösts och ersatts med en annan: snarlik, men ändå för evigt förändrad?