Känner inte igen mig själv i detta. Eller vem är jag ens; vem är det som ska känna igen vem? Så: Det som är jag - min egen uppfattning om denna person, min illusion, och därmed andras, föreställer jag mig, har tillfälligt ryckts upp ur sin dvala och vill nu utmana sig själv. Jag har bestämt mig nämligen.
Men idag är den inställd, båtturen. Han - den auktoritära, något korthuggne, men ändå vänlige mannen står på bryggan - blickar ut över havet för att sedan spänna ögonen i oss - mig och min son. "För blåsigt idag", säger han. Tycker mig se någonting där, i mannens brunbrända, vindbitna ansikte; det är som att ett ovälkommet minne plötsligt kommer över honom. Han vänder åter blicken ut mot havet. Vi med. Det blåser verkligen idag. Vågor stora som kontinenter, ursinniga som utsvultna rovdjur. "Kom tillbaka imorgon. Kanske åker vi ut, om blåsten lagt sig något". En lättnad fyller mig, motar bort stora delar av den oro och motvilja som sakteliga byggts upp inom mig under dagen.
Vi befinner oss på Teneriffa. Charter. Dagarna tillbringar vi vid poolen, eller nere på stranden. Solkräm, hink och spade, solhatt. Lägenhetshotell. På kvällarna när barnen somnat sitter vi ibland kvar på balkongen, jag och min fru, med ett glas vin, lyssnar till sorlet därnere. Och till varandra. Men oftast somnar vi bara, faller och landar mjukt i en sorglös och uppbyggande sömn. Vi är tillsammans, familjen, och allt annat är liksom satt på paus; nuet är verkligen nu. Och så den där upplevelsen av att detta är för evigt, att våra ögon aldrig för alltid kommer att slutas.
Jag är lycklig här och dagarna går in i varandra, bildar ett tillstånd. Inga vassa kanter, ingen molande olust. Hjärtats slag är regelbundna, andningen jämn. Sorglösheten i sig närmar sig snart en återvändsgränd, så tänker jag. Något i mig behöver bryta detta, innan återvändsgränden. Ett motstånd måste övervinnas; det har ju i alla tider sagts mig, att man ska utmana sig själv. Inser att jag måste ut till havs, och min son ska följa med. Jag ska visa honom delfinerna där ute. Valarna. Livet!
Ett kall, eller en befallning någonstans ifrån, obeveklig. Men idag kan jag inte åtlyda, det ligger faktiskt bortom min kontroll: båtturen är inställd. Vi vandrar hemåt, mot hotellet, och jag andas ut i detta uppskov. Imorgon stormar det inte, havet kommer att ligga stilla. Imorgon sitter vi i den där gamla träbåten och kisar i solen, vattnet skvalpar rogivande, och se där, delfiner!
In i sorglösheten igen, balkongen, sömnen. Imorgon är resans näst sista dag. Snart åker vi hem; tiden är knapp. Men imorgon blåser det inte. Det får det inte göra.
Och nog har det mojnat något, eller? Åtminstone så här på morgonen. Jag sippar mitt kaffe, sträcker på mig. Ännu en god natts sömn bakom mig. Den här dagen ska vi fånga, jag och min son. Ser havet långt därborta; det är inte stilla precis, men ju inte alls som igår. Vi ska ut där, det har jag lovat honom.
Han känner igen oss på avstånd, den vindbitna, och kallar oss till sig. Han säger: "Idag blåser det inte lika mycket. Vågorna är mindre och bär inte så mycket vitt skum som igår. Men det är osäkert om vi ger oss ut idag, det är ett gränsfall. Kom tillbaka om en halvtimme, då vet vi säkert."
Vad hoppas jag på nu? Vad vill jag att jag ska hoppas på? De inre motsättningarna hotar slita mig i stycken. Vi ansluter till resten av familjen, de är på stranden intill. Jag stänger av och låter tankarna skingras under denna halvtimme, lägger ödet i händerna på den vindbitna.
Halvtimmen passerar och nu står vi där igen, redo för besked. "Ok. Vi kommer att ge oss ut." Jag pressar fram ett leende. Min son dansar en glädjens dans: "Vi ska se delfiner pappa!"
Vi köper biljett och går ombord. Relingen är mycket låg men i övrigt känns väl båten stabil. Andra turister fyller på och snart är vi ett gäng förväntansfulla som sitter här i solen. Min son och jag delar på en Coke. "Dela på en Coke innan, för magen." Han sa så, den vindbitna. En fotograf går runt och fotograferar turisterna. Vi sträcker på oss och ler när turen kommer till oss. Jag är en medelålders manlig turist tillsammans med min son på Kanarieöarna. Nu ska vi göra det här tillsammans. Just det här är drömmen om mitt liv, jag är framme, fulländad.
Sakta lägger båten ut från land. Två timmar till sjöss framför oss!
Vi sökte oss snart ner i kabyssen, nedstänkta och med darriga ben. Satt där. Min sons blick, inte skräckslagen, men på något vis både apatisk och fokuserad. Och jag, lika delar skuld och fasa, spelade spelet: "Snart får vi se delfiner!" Hur han såg på mig, han ville inte se delfiner längre, ville hem bara. Människorna som stapplade in, ansikten förvridna av sjösjuka. Påsarna de kräktes i, gång på gång. Hans blick nu, inte längre fokuserad, bara apatisk. Mitt tonläge tilltvingat entusiastiskt, gällt nästan: "Ser du några delfiner?" Inget svar. Vågorna därute var svarta och tycktes vilja innesluta hela världen, båten knarrade olycksaligt. Två fenor syntes plötsligt, försvann snabbt. Vi såg, men vi ville hem. Fler personer ramlade in, tilltufsade och vilda i blicken. Vi trängde ihop oss, somliga kräktes rakt ut. Nuet kändes oändligt. Vi höll om varandra, hårt.
På balkongen senare på kvällen. Lärdomen, så skön den är att vila i. Aldrig mer ska jag utmana mig själv.