måndag 6 november 2017

En barndoms lämningar

Vår son rör sig fritt i grannskapet numera, vilket ju var rätt svindlande i början; lite som att sjösätta en hemmagjord flotte eller nåt. Men för honom var det naturligtvis bara något självklart; världen, hur stor den än må vara, är till för att erövras. Och nu, inte senare. Senare existerar inte.

Den här kvällen springer han från dörr till dörr och ringer på, väntar otåligt, orädd, utanför. Jag står inne i värmen, tittar ut genom fönstret, söker efter honom med blicken. Han passerar hastigt under en gatlyktas sken, på väg mot nästa dörr. Dörren öppnas och där står han, utklädd med sin korg: "Bus eller godis?"

Och korgen fylls sakteliga på, men framförallt vill han såklart mest småprata lite med sina grannar, godiset bjuder han mig och mamma och lillsyrran på senare, säger han. Det är mötena med människor som driver honom framåt.

Han är sex år. Han är underbar. Och, tänker jag, precis som jag i den åldern. Eller?

Men inte minns jag min barndom som en plats där jag sökte mig till människor, vare sig de var små eller stora. Mest handlade det om att undvika dem. Inte för att jag kunde kallas misantrop, snarare berodde det på social oförmåga. Eller slarvigare uttryckt: blygsel. Som hos så många andra barn, föreställer jag mig, iallafall när jag växte upp.

Men i mitt fall låg det liksom bortom det klädsamt ödmjuka som blyghet faktiskt kan innebära. Mitt asociala beteende var mer svårfångat än så. Och innan vuxenlivets konventioner tvingade mig till annat så var jag oftast trogen min sanna natur. Jag var obegripligt missanpassad i samspelet med min omgivning. Och jag vilade i det, strävade ingen annanstans.

Men min tillvaro var på det stora hela taget fungerande, trots denna inåtvändhet. Och det var rentav så att jag understundom helt kunde glömma bort denna föreställning av mig själv och bete mig mycket utåtriktat och spirituellt, nästan vara "jobbig". Men så föll jag ner igen, blev besynnerlig. Detta kunde gäcka min omgivning, då det var svårt att förstå vem som var jag. Och själv kände jag samma sak naturligtvis, inte bara inför mig själv, utan även gentemot dem: vem är du? och du? och DU?

Allt var en enda röra då, ett famlande i mörker; ingenstans kunde man slå sig ner och betrakta skådespelet som pågick, få rätsida på det.


Det finns en plats som tydligare än någon annan symboliserar denna min barndoms blyghet. Jag tänker på den nu, när jag på tryggt avstånd betraktar hur min son otvunget konverserar med granntanten snett mittemot. Den där släktgården vars namn fortfarande framkallar olust hos mig: Ottersjö. Har inte varit där sedan då, för länge sedan då jag var barn, och minnesbilderna är förvrängda, men släktgården, denna fästning, den är för alltid visualiserad på näthinnan; hur den tornade upp sig framför mig där jag satt i baksätet. Och jag steg ur bilen, som ur en landstigningsbåt på fiendestrand. Mina syskon, mamma och pappa - helt utan vidare hade de sugits in i den väldiga byggnaden. Kvar stod jag, lamslagen, tills mamma ropade på mig: "Kom in nu och hälsa på alla!"

Ottersjö

Överallt var de, barnen, de vuxna, hundarna, katterna. Satt vid stora bord i det stora köket gjorde de, dessa vilddjur till barn, fullständigt galna och hungriga på livet. De var så många, och jag bara en, ändå upplevde jag mig central här, som att allt kretsade kring mig och min oförmåga. 


En reminiscens från min barndom bara, slår bort den och söker åter med blicken efter min son därute. Ser honom inte. Jo, där står han ju och samtalar med några jag faktiskt inte känner igen sedan tidigare. Han vinkar på mig att komma ut, vill att jag ska hälsa på hans nya vänner.

Jag tar ett djupt andetag, går sedan ut, ler varmt och hälsar artigt.