Men svaret på frågan är ju endast matematik, en enkel uträkning: hur länge har jag jobbat här egentligen?
"Hur länge har du jobbat här egentligen?" Nu är han mig på spåren igen, arbetsledaren, tänker jag. Men han vill mig nog inget ont, hellre är han väl ute efter lite allmänt småprat i den arla morgonstunden. Jag söker utväg - hur parerar jag? Men mitt huvud är inte riktigt igångsatt, saknar kaffe. Jag muttrar, nästan fräser, något om att jag inte är på humör för att berätta min livshistoria, inte såhär tidigt. Han flinar lite, kanske retsamt, men låter mig löpa.
En så enkel, säkert välment, undran. Men jag orkar inte följdfrågorna.
Jag är trött den här morgonen. Tankarna spretar, vill inte samarbeta med varandra. Finner mig plötsligt helt ställd inför något jag verkligen förväntas kunna. Ett brev i min hand, ett postnummer - det står stilla, jag kan inte förstå vad jag ska göra med det. Ångrar mig redan innan jag ställer frågan, men gör det ändå. Och jag får inget svar utan en fråga tillbaka från kollegan: "Hur länge har du jobbat här egentligen?" Han ser på mig med förundran; är väl inte ute efter ett svar, vill bara låta mig förstå att detta är elementära kunskaper jag tycks stå utan. Ser att han blir illa berörd av detta haveri från min sida, så jag lämnar scenen och styr mot fikarummet och kaffet.
Kaffet gör så gott det kan, men förmår inte bygga upp mig. Försöker läsa. Men i mitt huvud har en insikt slagit rot, och den växer mycket aggressivt; den om mig på denna arbetsplats, i denna verksamhet, i detta mitt enda liv. Om åren som sprang, springer. Och hur jag stretar emot genom bilden av mig själv som på väg någon annanstans. Envist klamrar jag mig fast vid illusionen av denna plats som ett väntrum där jag hamnat av en slump bara, på min väg vidare. Hur jag genom åren liksom lunkat på här, som en prao-elev, utan att faktiskt ta ansvar och erkänna min roll som anställd. Snart avslöjas jag. Och då kommer jag att ställas till svars för alla dessa charader.
Så tänker jag denna morgon i fikarummet. Det är en sämre morgon. Fyller på min kaffemugg, tittar ut genom fönstret. Ser ut att bli en vacker dag iallafall, solen lyser klart och stärkande.
Rasten är tillända och jag återvänder in i arbetet. Det är som ett minfält därute idag, nästa steg kan bli mitt sista. Jag är desarmerad, ifrågasatt och mycket exponerad. Ett skadeskjutet jagat djur som nästan trånar efter nådaskottet.
"Hur länge har du jobbat här egentligen"? Hennes tonläge är svårtolkat, men blicken är det inte. Överväger helt kort om jag borde besvara elden, men väljer snabbt bort detta. Tänker på det där om allas inre kamp, hur svårt det är att vara människa, och därför skall man alltid försöka vara vänlig tillbaka. Hon vill ha det på ett visst sätt - sitt sätt - och jag på ett annat. Den här gången har jag inte fel, men detta är dödsstöten. Så jag berättar.
Det känns skönt, att lägga korten på bordet. Nu tar jag det härifrån.
