Hur jag har sett fram mot detta. Festen har legat som en hägring långt där framme, mer och mer synlig och nu är jag äntligen framme och det händer verkligen. Ikväll lägger jag allt åt sidan; det där som trycker ner, som söndrar mig. Ikväll byggs ett annat jag. Ett lättare och samtidigt starkare jag.
Jag är den första som anländer, de andra droppar in allteftersom. Tycker så mycket om dem, mina vänner. Och redan efter ett par sippar inser jag att nu, med dem, kan jag vara fri. Egentligen är det bara slumpen som fört oss samman, men så ser jag inte på det nu. Istället föreställer jag mig att vi är menade för varandra, att vår gemenskap faktiskt har en betydelse. Nuet tänjs och tycks förmå rymma hela världen, min och allas. Rummet är vårt, liksom tiden.
Mitt alter ego börjar så sakteliga ta form nere i källaren. Känner berusningen komma ångandes, taggarna dras in och mitt väsen fylls av tillförsikt. En enda väg återstår, och den leder framåt, uppåt. Jag blandar upp vodkan med Cola, tar en rejäl klunk och fler dörrar öppnas. Musiken fyller rummet, tar mer och mer plats. Så höjer vi volymen ännu ett snäpp och tvingar oss själva att gorma i varandras öron, nära, intimt. Vi hör inte längre varandra, bara känner. Och det räcker gott.
Ett bloss ute på verandan och så ner i källaren igen.
Blåsan trycker på och jag går in i badrummet. Känner mig något ostadig men fixerar strålen och snart är blåsan lika lätt som själen just nu. Står därefter och betraktar min spegelbild. Ser att jag fånler. Jag har nått mitt mål nu. Till det där tillståndet som jag suktat så länge efter. Har ju nära nog förtärts av längtan just hit. Och nu vill jag ta mig ännu högre.
Volymen är uppskruvad till max. Står på en pall och sjunger med i Burning Spears "Slavery Days". Kan varenda ord i texten och det vill jag visa. Sluter ögonen och blir ett med musiken.
Den kan vara så skör, skiljeväggen mellan den extatiska lyckan och alltings undergång.
Jag är tillbaka i badrummet, sitter på toalettstolen, paralyserad. Stirrar på min högra hand. Alldeles nyss knakade det till i handleden när jag tappade balansen på pallen och föll ner på golvet. Gick inte att ta miste på det ljudet. Och nu har jag låst in mig här, kanske i ett försök att stoppa tiden och vrida den tillbaka bara ett litet hack. Men jag kan inte rå på den, tiden, och det vet jag såklart. Det här går inte att ställa till rätta. Min kropp är domnad av alkohol så smärtan var inte direkt, men nu kommer den smygandes. Min hand är bruten.
Jag har kastats ner igen, mitt i festen. Men jag är fortfarande kvar i den, festen. Inte en chans att jag överger detta som jag trånat efter så. Inga frågor, inga svar, ingen utväg.
På Folkets Park sitter jag mest helt stilla. Smärtan är skonsammast då. Handen hänger lealös. Febern producerar en rännil av svett längs ryggraden och svettpärlor på min bleka panna. Människor passerar, en del skrattar åt mig, medlidsamt. Mitt tillstånd lockar även fram beundran hos vissa; över hur jag trots detta helvete vägrar bekänna mig besegrad.
Berusningen har runnit av mig och jag tänker febrilt på hur jag ska förklara detta hemma och i skolan. Ännu en lögn som ska formuleras och framföras. Och snart en ny längtan efter nästa fest.
