Möte på arbetsplatsen. Jag ansluter något sent och tydligen är det mig de talar om, männen i soffan och arbetsledaren som står framför dem. En av dem frågar: "Hur gammal ÄR du egentligen?" Känner hur en hetta stiger inom mig, den når snabbt mitt huvud och mina kinder färgas röda. Frågan, när den kommer så här plötsligt, sparkar alltid undan benen på mig. Oftast hittar jag en utväg, ett sätt att parera, må det vara plötslig magknip eller fejkat telefonsamtal, men nu är situationen något mer besvärlig än vanligt. De är så många. Och de tycks verkligen vilja veta. Några av dem vet redan, eller har ett hum om, och säkert har de försökt övertyga de andra om att jag inte är så ungdomlig som jag försöker ge sken av. Nu är tiden kommen. Jag måste bekänna, en gång för alla. Inga fler charader.
De ser på mig, uppfordrande. Vad är det som gäller? Har du, under all denna tid, fört oss bakom ljuset? Utgett dig för att vara någon du inte är? Är du egentligen inte alls en ung man, utan bara en stor lögn? Ja. Hela tiden var jag en gammal man. Inte alls en slarvig spjuver, hellre då en åldring som borde veta bättre. Arbetsledaren, som har mina personuppgifter, han vet. Frågar ändå: "Ja, är du inte lite äldre än vad man kan tro? Faktiskt inte så purung? När är du född?"
Inser att jag är fast. De fick mig till slut. Men jag kan bara inte uttala siffran. Ertappad och stum sätter jag mig i soffan. De skrattar, inte illvilligt. Så samlar jag mig, inser att jag inte tänker ge mig så lätt. "Jag vet väl inte det exakt, så länge sen ju". Jag sveper med blicken över männen runt mig. "Ni då?"
"Sextioett", säger någon, "femtiotre", en annan. Helt avslappnade är de. Som om dessa siffror faktiskt inte skulle betyda något. Som att de svarade på vad klockan är.
Men det gör de ju på sätt och vis. Klockan börjar bli mycket. Och visarna rör sig allt snabbare.
För en tid sedan fick jag frågan om jag börjat fundera kring hur jag vill fira min födelsedag. Alltså den om ett par år, nästa gång jag fyller jämt. Och jag hörde siffran - som jag själv aldrig kunnat formulera eller på något sätt begripa - fästas på mig. Det blev för mycket. Illamåendet var som hos den druckne, fullständigt överrumplande. Jag grep tag i stolens armstöd med båda händerna, knogarna vitnade. Svalde frenetiskt mitt alltmer tunna saliv. En lättsam konversation med vänner på ett cafe, småprat om framtida födelsedagar och fester, aldrig kan man vara säker. Jag ursäktade mig och lämnade sällskapet, hastade ut på gatan. Svalkande vindar och människor runtomkring, i alla åldrar.
Tillbaka i illusionen. Endast vagt känna det där som flåsar en i nacken.
Männen på mötet får inget svar av mig. Jag förhalar vidare, och mötet inleds. Märker att några av dem studerar mig, försöker väl se på mig i ett nytt ljus. Och jag tänker att ålder, framförallt min, är väl inget som ska kunna hållas mot en. Så varför väjer jag alltid undan? Borde jag inte träda fram snart, och låta de sista ljuva åren bli de bästa i mitt liv?
Men så slår det mig, som alltid. Är min ålder verkligen ställd bortom allt rimligt tvivel?
