Jag faller djupare och djupare, som genom en oändlighet av popcorn. Kroppen min har försatts i total stillhet. Så välgörande både för mitt immunförsvar som för mitt centrala nervsystems återhämtning, denna djupsömn.
Men framförallt är min mentala balans i stort behov av en god natts sömn. Den har sannerligen blivit lidande under en längre tid av försummelse; sömnbristen har påverkat mitt lynne, jag har varit stingslig och taggig. Och min förmåga att tänka klart och rationellt har också varit satt ur spel alltför länge nu.
Allt hänger ihop och får jag nu bara sova djupt och ostört så kommer det lösa sig. Så jag låter kroppen göra det den är bäst på: att ta hand om sig själv. Jag kopplar bort mig, rensar tankarna och överlämnar mig. Eller snarare: låter mig överrumplas.
Hypnos, sömnen alltså i grekisk mytologi, är ju tvilling med Thanatos, döden. Och att sova är att dö, eller åtminstone som att vandra vid dödens sida. Men jag behöver denna sömn så innerligt nu, för att kunna leva.
Drömmer först statiskt, att jag står vid en palm. Vandrar så längs en strand utan slut, bländad av solen, sedan inget alls. Jag vilar tryggt i Hypnos famn. Som jag är värd det.
Handen på min axel som varsamt smeker; retsamt, jag vill inte lämna detta balsam av mörker. Det är så varmt och gott. Men den är envis, handen, och nu faktiskt en smula hårdhänt. Min nacke värker febrilt, och jag slår upp ögonen, tittar upp. "Nog bäst om du vaknar nu, vi är på ändhållplats." Kvinnan framför mig, ser henne vagt, men tror mig kunna skönja ett medlidsamt leende. Jag försöker le tillbaka och jag hoppas att jag lyckas. Hon vänder sig om och skyndar iväg, ut genom dörrarna.
En tunnelbaneperrong, så långt hemifrån man kan komma i världen. Stapplar, vinglar, ut. Sömndrucken, drucken; en kropp på fel plats. Tiden är varken morgon eller natt. Plötsligt händer något, mansskrik skär igenom de mörka februarivindarna, får snön att virvla än mer: två väktare omhändertar bryskt en förkommen själ. Han gormar vädjande.
Känner att jag skulle behöva gråta. Allt det som skapar den plattform som jag behöver under mina fötter har ryckts bort. Jag är förlorad.
Återigen: denna skiljevägg. Den mellan segerns rus och avgrundens mörker. Så spröd. Som isen på djupt hav en solig eftermiddag i mars. Hur man trippar på den först, så lätt, så lätt. Sprickorna som kittlar en till en början; får en att ta alltmer bestämda steg. Hur de snart bildar ett spindelnät omkring en, sprickorna. Man står i mitten, fångad. Ett villebråd nu. Oförmögen att värja sig, förrådd av sig själv.
