Badhuset

Badhus är en av så många besvärliga platser för mig. Såklart härrör mycket av detta problematiska från barndomens klorindränkta minnesbank: utsattheten då. Handdukar som tvinnades till piskor i omklädningsrummen, de kroppsliga mindervärdeskomplexen; den gryende sexualiteten och all denna hud.

Nakna människor, har så svårt att förhålla mig till dem. De tycks ju inte ha något släktskap med påklädda. Så avindividualiserade, dessa avklädda personer i duscharna. Kroppar bara; som en gång inte fanns, sen föddes de, nu lever de, sen försvinner de bort igen; glider ut i universums intighet.
   Påklädda kan de åtminstone tillskriva sig en illusion av betydelse, en roll i något sammanhang någonstans. Men vem är vem här? De är inget annat än en flock utan ledare.      Allting är upplöst.

Väller fram gör de, de nakna. Men inte jag. Jag är inte naken. Blåa badbyxor på. Blått är min färg.

Badhus är inte min arena.

Så kände jag då. Så känner jag idag. Men nu är jag pappa, och vill min son gå på badhus med mig så går vi på badhus.
   Så vi åker. Och jag guidar honom som en pappa gör. En sak i sänder: först betala, sen hitta ett skåp, klä av sig, låsa skåpet, duscha, och snart är vi i bassängen.
   Vi är som sälar i vattnet, han och jag. Väl i vattnet slappnar jag av, så har det alltid varit. Vi skriker oss hesa i en vattenrutschkana och njuter av den sinnesvidgande tyngdlösheten i gångarna mellan de olika bassängerna.

Blåa badbyxor har vi på oss, båda två. I duschen hade vi inga. Vi var nakna. För det är man i duschen före och efter bad i detta samhälle. Och det var väl egentligen inte så farligt, att för en kort stund upplösas och vara bara en av de nakna. Kanske har jag slutligen rivit ner denna spärr.
   Mina barn gör det hela tiden, river ner spärrar. Alla dessa fönster de öppnar, inte bara mot döden utan även mot nya vyer. Frisk luft släpps in hela tiden, får mig att växa.

Vi sätter oss i jacuzzin och värmen och bubblorna omsluter oss. Vi har det så bra. Det är lördageftermiddag, klockan börjar närma sig tre. Snart avrundar vi det här tänker jag. Min son verkar tycka detsamma, han viskar i mitt öra: "Det är kul här, men nu vill jag ha mellis:" Bubblorna tonar ut och vi går mot duscharna och omklädningsrummen. Jag är stark nu, ser nästan fram emot att få ta av mig badbyxorna igen och ännu en gång visa mig själv att barriärer är till för att brytas.

Vi duschar länge, trots att det är mycket folk. Så slår det mig plötsligt: vilket skåp låste vi in våra grejer i? Nyckeln sitter i band runt min handled, men nog hade det varit bra att memorera numret på detta skåp? Emellertid var jag ju så fokuserad på annat då, det föll bort. Jag behåller ändå lugnet. Vi duschar klart, går in i omklädningsrummet. Det här löser sig såklart.

 Nakna människor, halvt påklädda människor; överallt är de. En del blöta, andra torra. De trängs framför de otaliga skåpen; pappor med barn, kompisgäng, ensamma gubbar. Golvet är halt, pölar som här och där är bubbliga av duschkräm. Min son och jag, ville ju visa honom att jag vet hur man gör ute i den stora världen. Nu står jag här fullständigt överrumplad.
 Vet inte hur många skåp jag försöker öppna, samtliga sätter sig på tvären. Inget skåp är vårt. Blickarna, hur de tränger in. Eller finns vi nu? Med endast ett badlakan som skydd börjar jag tvivla. Kommer vi att bli hämtade, tröstade snart?
   En av de nakna tilltalar oss, berättar att även han varit med om det vi går igenom. Jag nickar, men visst hittade han sitt skåp till slut? Vi kommer inte att göra det. För alltid kommer vi att vara borttappade i denna rundgång.
Tummen och pekfingret börjar värka av nyckeln i alla hänglås fram och tillbaka. Min son tittar på mig, jag lyfter upp honom. Han sväljer gråten för min skull, och jag går sönder av det men måste samtidigt visa mig stark inför honom. "Pappa, har du ingen aning om vilket nummer det var på skåpet?" 
   Vi har varit här så länge nu. Så många som passerat på sin väg från duschen och vidare ut i livet. Men vi blir kvar här, jag vet det nu. 

Ingen vet hur länge vi kämpade därinne. Har bara vaga minnesbilder av hur ett hänglås plötsligt samarbetade och skåpet öppnade sig. Hur jag skrek rakt ut; knappt hörbart, jag var så svag.
   Nu behövde jag inte vara stark längre. Och jag andades in den friska luften från ännu ett öppnat fönster.

Badhus alltså. Jag vet inte.