Men just den här skivan äger ett särskilt värde för mig: musiken, omslaget, årtalet. Dess värde går inte att mäta av utomstående, bara av mig. Och den är ovärderlig.
Skivan var min pappas första. Nu tillhör den mig. Och jag tänker att den spänner över en mans liv, från ung till gammal; från levande till borta. Pappa var besatt av jazz, och liksom jag en predikant - en passionerad föreläsare - som ville att alla skulle förstå briljansen i musiken han älskade.
Jag förstod alltid vad han menade, visste att jag en dag skulle kapitulera. Men jag var trotsig, ville inte ge honom rätt så lätt.
Och jag lyssnade till hans historier. Om Dizzy Gillespie, hur min pappa hämtade honom på Kalmar flygplats för en spelning på klubben som han drev. Körde runt honom i den lilla staden, visade vårt hus där jag säkert gömde mig, instängd på mitt rum. Och hur de faktiskt träffats vid tidigare tillfällen, han och Dizzy.
Chet Baker, Toots Thielemans, Monty Alexander och så många fler. Alla var de kompisar med pappa.
Själv hade jag fullt upp med annat då, historierna gjorde inte större intryck på mig än något annat det talades om hemma vid middagsbordet. Jag var oftast någon annanstans. Vi var lika på så sätt, han och jag.
Kvällarna i huset, pappa med sina hörlurar, sin cigarett, sin whiskey. Han hade ett så karakteristiskt sätt att konsumera musiken; lätt framåtböjd, armbågen på knäet, ansiktet i handen. Ena foten febrilt stampandes i takt. Golvet vibrerade så att det kändes i hela huset när pappa lyssnade på jazz.
Röken, doften av whiskey; hur han tittade upp när man lade en diskret hand på hans axel. Jag tänker ofta på den bilden av min pappa, saknar den så.
Många gånger var han obegriplig, men inte för mig. Det han levde ut, eller inte kunde förmå hålla tillbaka, hade jag i mig likaså. Också idag. Men jag är bättre rustad måhända, att inte ge vika. Han tassade liksom runt, upptagen av något som tycktes jaga honom. Spirituell och briljant, inbunden och självupptagen.
Men familjen var hans största intresse, hans största kärlek.
Det ska ärligt sägas att det funnits stunder då jag betvivlat detta. Men så hamnade jag hos min pappas frisör under en vistelse i hemstaden för tiotalet år sedan. En smal, av livet märkt, man med tvinnad mustasch. Plågad av missbruksproblem men fortfarande utan darr på handen. Jag gillade honom såklart, kände ett stort förtroende. Min pappa likaså, det var uppenbart. För denna frisör visste ju mer om mig än jag själv. Och jag förstod att min pappa alltid funnits där, på sitt sätt. Det var fint.
Var är han nu? Vad vet jag, ingenting.
Jag vet bara att jag vill prata med min pappa om skivan jag håller i min hand.
