Det är alltid mörkt såhär års när jag når förskolan, trots att dagen fortfarande är ung. Skymningen inleddes redan när jag satte mig på cykeln och lämnade min arbetsplats för nära en timme sedan, och nu, när jag vandrar över skolgården, är mörkret så kompakt att det bokstavligen trycker ner mig, gör min kropp klumpig och svårhanterlig.
Marken är lervälling med enstaka fläckar av snö och is. Ingen befinner sig ute, och jag stannar upp alldeles kort i min ensamhet; söker i mig någon slags punkt att fästa min uppenbarelse på. Min blick vandrar över omgivningarna. En övergiven leksaksvagn skymtas längre bort, ligger vält i en sluttning; en mössa ligger bredvid, halvt synlig i geggan. En ensam stövel i en krater framför mig och mina tankar drar iväg; landar i ett slagfält någonstans, kanske i Första Världskrigets vanvett. Eller befinner jag mig på min egen skolgård: är jag fortfarande kvar där? Har klockan ringt och jag är försenad?
Skakar av mig associationerna, och allt annat inom mig som grumlar min person. Vill vara ren här; en rejäl människa i stunden - här och nu.
Det är så svårt, men jag måste ju försöka åtminstone. Och faktiskt, jag lyckas nog få fatt i något.
Jag öppnar dörren och går in. Därinne är kaos, och den där punkten som jag just strävade efter därute i det ensamma mörkret upplöses med ens. Jag är mig själv igen, ingen annan. Glada rop och skratt omger mig och jag manar fram trygghet och värme i mitt uttryck, motar bort det spretiga ännu en gång, samlar mig (vad var det egentligen för tankar därute i min ensamhet? Vaddå ren? Vad betyder det ens?).
Där är hon, min dotter, och när hon springer mot mig släpper jag medvetandet om andra och mig själv. Hennes och min stund nu, men alldeles snart bryts den såklart: en pedagog kommer fram. Hon säger att min dotter har berättat för henne att jag arbetar som snickare. Att jag bygger hus och tak och slott och allt annat som kan byggas. Hennes blick när hon söker min; den är full av beundran. Så kort den är, denna stund - men jag överväger mycket hastigt att svara "ja jag arbetar som snickare faktiskt, bygger det mesta", och låta detta bli en liten livslögn mellan mig och pedagogen. Låta henne leva i den villfarelsen; i föreställningen om mig som en man med ett kall i livet. En rejäl man med ett arbete vars syfte man inte kan ifrågasätta.
För tänk att hon tror detta om mig just nu; att det överhuvudtaget är möjligt. Den är kortlivad men ljuvlig, den stolthet som genomfar mig. Dessvärre är jag en mycket ärlig person och jag bryter förtrollningen tvärt, säger: "Haha verkligen inte, har hon sagt det? Jag jobbar ju på Posten."
Pedagogen skrattar kort, kanske skymtar jag en besvikelse där; något händer med hennes blick: den liksom falnar.
Hon finner sig emellertid fort. Berättar om sina barn, hur de också arbetat på Posten om somrarna innan de gick vidare, ut i den stora världen.
Eller: det där med "gick vidare, ut i den stora världen" sa hon inte. Jag läste in.
För jag är varken snickare eller brevbärare.
