Tänk om jag ändå kunde skakas om? För nu är jag verkligen här, på plats. Redo att insupa, fylla mitt inre med melankoli. Men först vill jag slås ned av förfäran. Mörkret bara måste slå undan den förbannade högsommarsolen som bländar, och då ska jag skall falla ned på mina knän och gråta hejdlöst. Gråta sådär förtvivlat som jag kunde en gång, för så länge sedan just här, på trottoaren utanför servicebutiken. Då, när allt - hela tillvaron - kunde slå en i magen som en sån där tung järnkula monterad på en kran som man slår ner hus med. Slå ner mig med en sådan nu. Låt sedan kulan svingas mot mig ännu en gång. Gör slut på mig och bygg sedan upp. Därefter ska jag strosa som man ska i sin barndoms kvarter; inte letandes efter något egentligen, bara insupandes. Ingenting annat än en stunds förströelse, såhär mitt i livet. Som att ta en kopp kaffe ensam på ett fik, ungefär; en stunds eftertanke, sedan vidare.
Tiden har vandrat iväg här som överallt, men så mycket består. Solens strålar som letar sig in mellan springorna på faluröda staket i skymningen. Servicebutiken. Vindarna vid sundet. Och skolorna såklart.
Skolorna. Det är till dem jag är på väg. De besöker mig ständigt ju - som inspelningsstudior figurerar de här rummen, korridorerna och rastgårdarna i mitt liv; i mina tankar, drömmar. Jag återvänder ständigt hit, placerar mig här igen och igen. Nu är det min tur att besöka dem. Möjligtvis kan jag betvinga och rentav besegra dessa fästningar, om jag på riktigt tar mig an dem som den variant av en vuxen karl jag är nu? Verkligen närma mig dem den här gången, och inte bara passera. Jag börjar med låg- och mellanstadieskolan.
Muren, så låg den är. Samma som då, givetvis, men så intetsägande nu. Inte alls lik den fängelsemur från då, som omgav skolan. På ett ställe är den så låg att jag faktiskt lyckas kliva över den och in på skolgården.
Nu är jag här, tillbaka efter ett liv utanför. Jag står åter innanför murarna.
Det är alldeles sommarlovstilla. Allt, tycks det mig, står orört kvar. Mitt begär efter drama får mig att stappla mot skolgårdens mitt där jag sakta sjunker ner och blir sittandes. Tänker att det kan vara gripande att göra så. Men inget väller upp inom mig, inga minnesbilder gestaltar sig framför mig där jag sitter i det solvarma, dammiga gruset. Jag reser på mig och ser mig omkring. Alldeles tyst, fridfullt nästan. Den enorma skolbyggnaden, så fin den är ändå. Så välbevarad. En fin, välbevarad gammal byggnad. Inte mer.
Och så träffar den mig äntligen, insikten, den jag kanske alltid sökt: Denna skola, likt alla andra platser i denna hemstad, har sedan länge gått vidare.
Dags för mig att göra detsamma.
