"I såpaskurkens näste". Så löd rubriken på det hemma-hos-reportage som gjordes hos mig för hundra år sedan. På den tiden medverkade jag i en varje-dag-såpa på TV, och jag var mäkta känd. Så till den grad faktiskt, att en tidning ville komma hem till mig för att se hur en sådan som jag kunde tänkas bo. Och inte var jag särskilt svårövertalad, klart de skulle komma hem till mig, kom redan imorgon, sa jag på en glappig mobillinje på tunnelbanan på väg mot fest.
- Det finns alltså ett allmänintresse för min bostad. Tänk att jag är där nu.
Så tänkte jag den där eftermiddagen för hundra år sedan. Jag steg av tunnelbanan, ut på gatan och in på en bar, tog ett par glas framför Jack Vegas-maskinen och väntade in sällskapet för kvällen. Och det var med kvällen som med allt annat då; ingen förväntan, inget mål, ingen plan.
Jag matade in sedlarna i maskinen, sköljde bort förlusterna med öl. Såsig och nervig på samma gång. Fångad i en bubbla som endast rymde jakten på det som kunde höja och sen dämpa, och om igen.
Så levde jag då. Men parallellt med detta syntes jag i TV varje dag. Och jag hade ett eget boende.
Sängens lakan hade korvat ihop sig på ena sidan och jag låg direkt på den lite stickiga madrassen. Kebabsås och bitar av folie på halsen och bröstet störde morgonsömnen och tvingade till slut upp mig. Hasade mig in i badrummet och vaskade av det värsta, kissade, och slängde mig åter på sängen. Sträckte mig efter askfatet på nattduksbordet, fiskade upp en stump av en joint, tände den, och låg därefter och stirrade tomt i taket. Baksmällan drev ut bland fluffiga moln. Jag somnade om.
Vaknade igen efter någon timme, något jagade mig. Så slog det mig: Hemma-hos-reportaget!
Bestämde mig snart för att vara transparent, både med min person och mitt boende. Orkade inte annat. Och så illa ställt var det väl inte?
Kollade klockan, om två timmar skulle de komma. Jag flöt iväg fram till dagreprisen av gårdagens avsnitt, och jag fylldes av att se mig själv i rutan; så många där ute som bara kunde drömma om att få vara där jag var. Känslan av framgång var sensationell!
Så ringde det på dörren.
Här följer några (autentiska) utdrag från reportaget:
"Köket är en vrå med en enorm tidningshög lite spontant placerad över golvet. Björn visar stolt upp sitt kylskåp där några halvfulla såsflaskor inte behöver slåss om plats med den koncentrerade citronen."
"Björn poängterar fler än en gång att han inte trivs i lägenheten som är på tok för liten, känns kall och tråkig och närmast tar död på honom."
"- Nu är jag fattig men fri. Jag är verkligen djävligt fattig, fy fan, det är svårt."
" - Jag undrar vad Björn skulle ta med sig om det började brinna i lägenheten. - Spontant svarar jag stereon eller tv:n, man är väl materialist...nää, jag kanske skulle ta med mig lite ombyten, kalsonger och strumpor och sånt."
