Tiden är inte på min sida under denna tur och krafterna börjar sina, men posten måste fram. Min arbetsmoral är mitt bränsle denna dag; att återvända till basen med oförättat ärende är inte att tänka på. Eller är det bara en tvångstanke. Oavsett vad så måste alla försändelser delas ut idag.
Gatan jag cyklar på är snäv, trång och belamrad med parkerade bilar utmed sidorna. Säkert är den väl enkelriktad också, men jag sätter mig över allt sådant. Min föreställning om postmannens straffimmunitet i trafiken är djupt rotad hos mig.
Bilen längre ner på gatan hetsar fram, mot mig. Vi kommer alldeles snart att mötas, men det är lugnt ju: här finns plats för oss båda.
Min cykel är lastad med värdefull post till förväntansfulla människor. En väg kommer att beredas.
Föraren blir synlig. En medelålders man i sportjacka och solglasögon. En av alla dessa, här på det öfvre Östermalm. Men han verkar inte alls vilja bereda en väg för det Kungliga Postverket. Hans ansikte är förvridet av hat och jag ser hur han lyfter handen för att slå den mot tutan. Och som han tutar. Med ett långt, utdraget tjut som ackompanjemang styr han sin bil rakt mot mig.
Jag avvärjer hotet i sista stund genom att svänga in mellan två parkerade bilar. Vinjetten till revyn om mitt liv hann jag se och nu pumpar adrenalinet fram och jag gör mig redo för strid. Tänker att det här är säkert något nedärvt; faran var så påtaglig och nu måste jag oskadliggöra hotet.
Bilen har inte hunnit långt nerför gatan och jag sätter av efter den. Min hjärna är så ren nu. Bara en enda tanke därinne. Så levande man känner sig då, när hela ens existens kokats ner till detta enda: att komma ikapp och förgöra.
Vill få honom att stanna och veva ner rutan så att jag kan sträcka mig in efter hans solglasögon, ta av honom dem, och sedan bara stå där och titta honom i ögonen, strängt. Vill att han ska se allt mitt mörker, och att detta mörker för alltid kommer att svärta honom.
Ursinnigt och bestämt cyklar jag efter, gata upp och gata ner.
Bilen närmar sig ett trafikljus, och jag är snart jämsides. Det slår om till rött och mannen vänder sig hastigt om, ser mig alldeles bakom. Så kör han.
Han väljer att köra mot rött. För att undkomma mig.
Lilla mig?
