Hon står där orubblig framför den svarta tavlan. Hennes röst är sprucken, nästan kraxande. Bakom henne, på den svarta tavlan, fastnar ständigt nya klumpar av blöta pappersklumpar. Eleverna som sitter framför henne kastar nya klumpar hela tiden. Inte alla elever förstås, men tillräckligt många för att äga rummet.
Jag är inte en av dem. För mig är situationen egentligen outhärdlig, men samtidigt lik så många andra lektioner i klass 8A på denna gudsförgätna högstadieskola. Tycker så synd om henne där hon står. För så här ska det väl inte gå till? Inte kan det ha varit detta hon en gång i tiden kände sig kallad att göra: att tillintetgöras så här skamligt och öppet.
Men ändå står hon där varje dag, låter de göra det mot henne. Jag tittar på klockan igen. Det är mycket lång tid kvar av lektionen. Samlar mig, försöker pressa fram någon form av värme, tänker att den kanske kan nå fram till henne. Men ingen värme överlever i detta anständighetens haveri. Och jag är heller ingen ensam hjälte här. Liksom alla andra vill jag bara överleva.
Ännu en tung, blöt pappersklump viner genom luften, strax ovanför mig; fastnar med ett klatsch på tavlan. Jag tvingar fram ett fniss. Sen stänger jag av.
"Haggan" kallas hon. Det är så vedertaget att jag faktiskt inte vet hennes riktiga namn. Hon har för länge sedan gett upp, men ändå är hon kvar. Varje morgon stiger hon upp och går hit. För att lära ut. Men ingen lyssnar till henne. Hon är liksom svaret på en fråga som aldrig ställts, "Haggan". Ett offer för våra synder; eller ingen alls, bara en högstadielärare bland andra. Hennes plågoandar, och vi andra, är endast på genomfart. Vi är på väg vidare; det förstår vi naturligtvis inte, men någonstans känner vi det.
"Haggan", hon har stått här sedan tidernas begynnelse, som sprungen ur katedern. Hon är här bara, ingen annanstans. "Haggan" existerar endast i detta rum, som en symbol över något som skall bekämpas, slås ned. Men hon står kvar. Och jag sitter kvar. Allt fortgår.
Årstider kommer och går. Höstarna och vintrarna är särskilt bekymmersamma. Klassrummens golv täcks av gegga och smältande snö. Alla dessa jackor, mössor, vantar. Blöta strumpor i läckande kängor, skolmatsalens sammelsurium.
Tiden som passerar.
Veckan innan sommarlovet, tillika högstadiets sista. Hon håller sin sista lektion med oss. Sommarlätt klädsel: hon står inför oss med en slags grace faktiskt. Det här är sista gången tillsammans, och hon har väl dragits med i den uppsluppenhet som råder på skolan nu. Idag vill hon inte vara "Haggan", hon vill avsluta det här värdigt.
Och klassen tycks vilja detsamma: det är alldeles stilla. Som små ljus sitter vi där vid våra bänkar. Hon blickar ut över klassrummet. Just nu älskar hon att vara lärare, stunder som denna väger upp allt elände. Vad hon inte vet är att denna tystnad bara är en illasinnad överenskommelse.
Ingen ska säga något till "Haggan" denna sista lektion. Det är klassens farväl till henne, så har det bestämts. Inte svara på frågor eller tilltal, bara sitta där och döma henne i tystnad.
Att svika gruppen och bryta överenskommelsen är inte att tänka på. Även de så kallade "pluggisarna" sitter tysta, vågar inte annat. Inte jag heller. Tillsammans betraktar vi en människas slutgiltiga undergång.
Vi lyckades. Sen drog vi vidare, klassen spreds för vinden.
