Vi sitter på tunnelbanan på väg mot Farsta centrum och BVC. Det är dags för min sons femårskontroll och stelkrampsspruta. Vet inte var det kommer ifrån, men han är mycket noga med att tala om för mig att han inte är rädd för sprutan; inte ens nervös, lite snurrig bara. Och kanske är det så; att han faktiskt inte är rädd eller ens nervös, bara lite snurrig av förväntan.
Kanske är det bara jag som är rädd. Som vanligt.
Vi stiger av och perongen är full av människor, skuggor som passerar oss i den mörka höstkylan. Så liten han är vid min sida där vi står i rulltrappan. När jag betraktar honom såhär, exponerad i den skarpa verkligheten, händer det att mitt bröst får fågelmammans vingar och flyger iväg, och kvar i mig är de hungriga fågelungarnas kvitter; hur de både kittlar och skrämmer vettet ur mig.
Trappstegen är hala, och jag trycker honom intill mig. Ser ryggtavlorna på dem, människorna som skyndar förbi oss; hur de snart trängs längre ner vid spärrarna.
Det är sen tisdagseftermiddag i slutet av oktober just i skymningen och vi vandrar genom förortscentrumet.
Så skör jag är här och nu, i detta dunkel.
Plötsligt förstår jag ingenting. Jag vinglar till inombords; plats, tid och person - hur jag och min son är skapade av och för varandra - nu ter det sig obegripligt. Och alldeles hastigt befinner jag mig fullständigt bortom alla illusioner av tillvarons evighet.
Men jag vinglar inte synligt. Stadigt håller jag min sons hand och tillsammans närmar vi oss BVC. Skylten lyser därborta. Jag pekar på den. "Där ligger det", säger jag så muntert som jag förmår.
I väntrummet sitter vi framför akvariet, tittar på fiskarna, hur de planlöst fördriver tiden därinne. Och jag märker på honom nu att han nog ändå är påverkad av sammanhanget, hur han liksom samlar sig.
Så kallar hon på oss, doktorn. Nu är det dags. Vi lufsar in i hennes rum, jag vänder mig hastigt om och noterar att mina strumpor lämnar vagt fuktiga spår efter sig.
"Så hur har du det på förskolan, vad gör ni?" Doktorn ställer frågor, vill bilda sig en uppfattning: är han i fas, alltså normal? Lever han upp till vad som är att förvänta sig av en person i hans ålder?
Jag förstår såklart att det är i välmening, så att åtgärder isåfall kan sättas in, men jag vill bara ta mitt barn och springa hem, bort från denna försmak av ett samhälles kommande krav.
Jag hjälper honom på traven, fyller i vissa ord, förtydligar. Gemensamt tar vi oss genom samtalet. Och hon tycks faktiskt nöjd, doktorn. En lättnad och en trevande uppsluppenhet fyller sakta rummet.
Så plockar hon fram bokstäver och placerar dem framför honom för ett syntest. Först stora och sedan mindre och mindre. Lekfullt och lättsamt tar han sig genom testet, det går så bra. Därefter mätning och vägning och enligt diagram på datorn så ligger han "på kurvan".
Det är så märkligt, men jag känner mig lättad över att han är godkänd som femåring. Som att han kunde inte vara det, godkänd alltså.
Men fortfarande återstår själva sprutan, den han inte är rädd för. "Äh, det sticker ju bara till, och sen är det borta", sa han till mig på tunnelbanan. Och jag undrade var den kom ifrån, denna önskan om att vara så tuff.
Doktorn kommer in med sprutan och han sitter i mitt knä när hon sticker honom. Han vrider och jämrar sig av smärtan. Och jag förstår nu, hur vi är skapade av och för varandra. För evigt.
