Kön framför mig minskar i rask takt. Mannen där framme skriker på tyska. "NÄCHST!" Solen skiner på oss i kön, snön knarrar under våra skidor. Stämningen är mycket god; uppsluppen, närmast sorglös. Själv är jag bekymrad. Tittar ner på mina pjäxor, de sitter väl fast som de ska, ser så ut iallafall. Och skidorna, när jag ser på dem tänker jag på hur de korsar varandra i hög fart på väg ner. För det gör dom ju mest hela tiden. Man faller rätt illa då. Flyger fritt framåt ett tag för att sedan krascha i backen som en trasdocka, förnedrad i en oformlig massa. Skidor, pjäxor, stavar, skidglasögon - så många lager av djävulskap - allt i en enda sörja. Och jag. Hur många såg? Hur illa är jag skadad, är det tillräckligt för en frisedel rentav?
Men värst är ändå bygelliften, den vi köar till nu. "NÄCHTS!" Pojken framför mig tar vant emot liften, som en kär vän nästan, och de är så samspelta att det där tycks ju inte vara någon konst. Nu är det snart min tur. Jag vänder mig hastigt om, möts av förväntansfulla blickar; en slags illa dold skadeglädje, men också av ängslighet hos vissa. Jag är inte ensam i detta, hinner jag tänka. "NÄCHTS!"
Ett mirakel. Jag tog emot bygelliften, fick ordning på den, och nu åker jag uppför. Helt plötsligt befinner jag mig i samklang med sammanhanget. Så vackert egentligen, all denna gnistrande snö och dessa bergstoppar därborta. Människornas rytmiskt vickande höfter i backen, hur de skrattar. Och luften, så frisk och ren. Jag andas in, djupt, fyller mitt inre med tillförsikt. Den där skadeglädjen jag tyckte mig se, nog var den inbillad. Det här är minsann trivsamt; sakta glider jag nu uppåt, en själsro smyger sig på. Är jag i balans? Kan detta vara möjligt?
Den ena skidan åker över den andra. Jag håller mig kvar, måste hålla mig kvar, men det är ett tumult. Skidorna börjar leva sina egna liv, sprätter åt alla håll. Stavarna vaknar till liv och utgör nu ett ytterligare hot. Skidglasögonen glider ner; de är immiga, skymmer min sikt.
Jag är nödställd; en krissituation i rörelse, på väg uppåt. För jag vägrar släppa. Den här gången skall jag inte låta mig besegras. Alltmer intrasslad klamrar jag mig kvar. Jag kramar om den, lidelsefullt, min bygellift. Aldrig att jag släpper den. Men min vänstra pjäxa och skida vill annat. Min fot glider alltmer ur pjäxan, och även ur den bruna raggsockan. Snart sitter pjäxan och skidan kvar endast med hjälp av mina febrilt arbetande tår. Men det är lönlöst. Pjäxan, som faktiskt sitter fast korrekt, och skidan lämnar min vänstra fot. Tillsammans åker de ner, lämnar mig och bygelliften. Jag tittar på dem.
Och det är storslaget. Mitt i allt detta elände, denna skönhet. Skidan med sin pjäxa och bruna raggsocka. Hur de äger backen, utan mig. Har svårt att slita blicken, men måste. Jag är på väg, oåterkalleligt, mot ett ännu ett nederlag i livet. Vad händer med mig nu, det kan jag inte förstå.
Det här är så väldigt länge sedan. Jag har gått vidare, från detta som från så mycket annat. Ska inte säga att jag har försonats, men på något sätt har jag väl ändå hittat en väg. Jag var ju så ung, så utan inflytande. Jag vilar i att jag aldrig mer kommer hamna här igen.
Men nu. När jag trodde jag var ute drar de mig tillbaka: Borde jag inte ha kommit över det där? Jag var ju ett barn då, nu är jag en familjefar.
Är jag på väg tillbaka? Hur långt kan en man gå för sin familjs skull?
