Gymnasiet

På Club Mumin för en tid sedan hamnade jag framför en trave gamla fotokataloger från min gymnasietid. Mina egna kataloger hade jag ju för länge sedan eldat upp under rituella former, men nu låg de här framför mig igen, och naturligtvis kunde jag inte låta bli att bläddra i dem, trots att denna tid, den gymnasiala, för alltid kommer att vara ett pulserande sår. Väl bandagerat, men oläkt och för evigt varande.

Men låt oss nu avlägsna det där bandaget och lufta detta köttiga sår därunder. Vad hände egentligen därborta, i denna så avlägsna tid? Varför har jag så svårt att ta i det? Och inte bara jag; detta var ett trauma för hela min familj, vars goda namn befläckades av detta monumentala misslyckande. Men vi MÅSTE ju kunna resonera kring detta; om varför jag inte fick ordning på min skit där. Mitt liv må vara kantat av fadäser och stundom präglat av en sällsamt valhänt inställning till det här med karriär och självförverkligande, men min gymnasietid bör nog ändå betraktas som mitt allra största nederlag. Här lades grunden. Detta vill jag hävda. Men var jag bara offer för sällsynt otursamma omständigheter?

Bläddrar långsamt och med darrande händer fram fotot på min klass. Ekonomisk linje klass 1A. Där, i den bakre raden tittar jag fram. Inser att jag rent stilmässigt inte har mycket att skämmas för. Skulle rent av vilja påstå att jag "sticker ut" bland pajaserna runt mig. Alltid något. Bilden är tagen alldeles i början av den första terminen och jag minns dagen. Fortfarande bar jag en entusiasm - eller snarare - en hoppfullhet. Solen sken och mina böcker och papper var mycket ordningsamt placerade i min attacheportfölj. Det här skulle ju bli så bra!

När hösten övergick i vinter den första terminen tog Körtelfebern mig. Sjukare har jag aldrig varit. I veckor låg jag hemma på mitt rum, min karantän, uppe på vinden i det stora huset där jag bodde, med lymfkörtlar så svullna att jag nära nog kvävdes till döds, trippandes på den högsta av feber som tog mig ut på de mörkaste av resor. De vita beläggningarna i halsen, smaken, jag glömmer den aldrig. Rullgardinen hakade upp sig, fastnade och blev så hängandes. Aldrig mer skulle ljus släppas in.

På svaga ben stapplade jag till slut en dag åter mot skolan, bländad av dagsljuset. Mitt väsen mentalt och fysiskt utmärglat. Ilskna januarivindar piskade mitt bleka ansikte och med ett krampaktigt grepp bar jag min tomma attachéportfölj. Skulle de ens känna igen mig? Läget tycktes hopplöst. Och det var det väl också. Hur skulle jag komma fatt?

Men på något sätt lyckades jag vända skutan mot ljuset, papper och böcker började hitta sin ordning i portföljen igen, och jag började känna tillförsikt. Så det var med ben fyllda av återväckt energi och framtidstro som jag kastade mig in i den där fotbollsmatchen. Det var gympalektion och minnet av körtelfebern var nästintill utplånat. Nu blickade jag framåt! Ett ben sträcktes ut och jag föll. Och jag föll illa.

Smärtan var inte omedelbar. Jag kände först ingenting, men jag visste ju att något fasansfullt hade hänt då jag hjälptes upp från golvet av några klasskamrater. Smärtan skulle mycket snart infinna sig, och den skulle vara min oinbjudne följeslagare under en lång tid. Jag hade brutit nyckelbenet. Detta var slutgiltigt, aldrig skulle jag resa mig från detta, jag visste det. Kunde inte sitta, kunde inte stå, kunde inte ligga, kunde inte tänka en enda klar tanke; smärtan tog allt ifrån mig.

Och det var sant; aldrig skulle jag resa mig. Återstoden av min gymnasiala karriär var ett fritt fall. Jag hade gått över en gräns och det fanns ingen väg tillbaka nu. Jag blev en destruktiv, kanske rentav sinnessjuk, ungdom, satt under en besinningslös press.

...Just fått reda på mitt betyg i matematik. Han hade väl inget val, läraren, och det hade inte jag heller: För att rädda det lilla som återstod av min värdighet, där mot slutet av denna Via Dolorosa, öppnade jag fönstret, tittade ut över klassrummet; detta skulle bli mitt farväl. Klasskamraterna applåderade uppmuntrande, de visste ju alla vad jag hade gått igenom och kände starkt för mig. Klassrummet låg på nedre botten och jag hoppade ut.

En storslagen sorti av mannen som folket en dag kommer kalla The Mailman.

Mailman går vidare

Min närmast patetiska dragning åt det nostalgiska, detta grävande i det förgångna, detta jävla ältande; fått ta mycket stryk för det. Tydligen ska man leva här och nu enbart, alltid blicka framåt, aldrig bakåt. Som ett stort åldrat träd utan rötter ska man stå där, vacklandes i nuet, och inte förstå vem man är och kommer ifrån. Säger vissa. Men jag och min bror, vi måste resa tillbaka ibland, inte bara i tanken utan även bokstavligt.

Så en söndag sitter vi alltså i bilen på väg mot Ljungbyholm. Med oss följer Petra, som ett förstående stöd samt för att finnas där vid eventuell hantering av kriser. Vi har under mycket lång tid talat om att göra denna resa. Hur omvälvande det inte vore att vore att återvända hit! Detta samhälle och dess miljöer som hela tiden svävar förbi i tankar och drömmar. Så närvarande och samtidigt så oerhört avlägset är minnet av denna plats, lika höljd i dunkel som tydlig likt en tvärt avbruten dröm.

Långsamt rullar vi in i samhället. Ett samhälle som vilket som helst, men för oss så mycket mer. Vi stiger ur bilen. Långsamt börjar vi promenera, detta måste få ta tid. Vi ska gå från kiosken till huset som vi flyttade från 1978. Har inte varit där sedan dess, men vägen dit känns lika självklar som då. Självklar och på samma gång så oändligt existentiellt svindlande.

Söndag och lite dagen efter; förutsättningarna för en stor upplevelse kan inte vara bättre. Kyrkan, tandläkaren, ICA-handlaren, den där backen där vi åkte pulka om vintrarna. Vi glufsar i oss allt med stor aptit, frossar skamlöst av denna gigantiska nostalgibuffé. Ska vräka i mig tills jag spricker, tänker jag. För så länge har jag väntat. Och skolan, faller ner på knän framför den, något träffar mig, insikten; jag var lycklig i Ljungbyholm.

Snart är vi framme vid resans klimax: Huset. Närmar oss kurvan precis innan, där jag en gång cyklade på fel sida och blev påkörd av en stackars bilist. Och där ligger det. Precis som jag minns det. Cirkulerar runt det ett bra tag, likt de psykfall vi är. Kollar in trädgården, minns hur vi brukade grilla där, varenda sommarkväll. Försöker insupa doften, men känner inget.

Inser plötsligt att min pappa var lika gammal som jag är nu när vi flyttade härifrån. Kan inte formulera den insikt som drabbar mig, vet bara att det är dags att åka hem nu.

Gråzonen

Igår, mitt mellan två trappsteg, kände jag plötsligt en försämring av fysiken. De för mig så typiska fjäderlätta stegen byttes tvärt till ett hasande och mitt annars så friska svett ersattes av en kallare variant. Jag visste direkt. Jag hade hamnat i den gråzon jag brukar kalla Postsjukan. Detta lilla helvete som sätter sig på tvären och helt sonika vägrar att blomma ut och tillåta mig att njuta den sjukes fördelar fullt ut i en sjuksäng, utan bara ligger där och halvslumrar i mitt pannben. Är det något på gång? Visa det då. Annars lämnar du mig ifred och låter mig leva mitt liv fullt ut!

Mitt intellekt och min fysik grumlas av detta. Kan ej föra ett vettigt resonemang med mina vapendragare kring frukostbordet och trapporna bjuder mig hårt motstånd då jag tar mig an dem med ben som överkokt spagetti. Drivs framåt endast av längtan efter att få komma hem och riktigt gotta ner mig som den lille gris jag faktiskt råkar vara just nu.

Så hamnar jag då i sängen med mig själv, en skål popcorn (som jag "poppat" alldeles själv) och en burk Cola. På magen ligger min laptop. Den är varm. Okynnessurfar runt utan vare sig riktning eller mål. Slafsar i mig tröstmaten i ett nafs, går lös på den, salt och popcorn överallt, på mig och på lakanen. Känner skammen nalkas. Den tomma skålen, den tomma colaburken. Och jag, mitt i livet.

Mailman mobiliserar

Sover såklart dåligt natten mellan söndag och måndag. Somnar egentligen aldrig in, stirrar mest rakt upp, kroppen försatt i ett slags tillstånd som vore jag åter ett mycket blygt barn inför den första dagen på en ny stor och skrämmande skola. Vad jag inte skulle offra för att få slippa detta! Nattens timmar smyger fram, följer dem regelbundet på klockan, och når så småningom tidig morgon. Jag stiger upp. Försöker agera så rutinmässigt jag kan. Brer hommous på mitt bröd. Klär mig och packar ner postkostym och matlåda i min väska. Borstar tänderna och slänger samtidigt en blick i spegeln. Jag ser förtvivlat rädd ut.

Detta är alltså dagen då mitt lilla brevbärarkontor byter lokal. Vi tvingas nu dela på en jättelik industrilokal tillsammans med andra brevbärare, från andra kontor. Värre än så är det inte. En skitsak egentligen. En förändring, ett miljöombyte, kanske till och med till det bättre. Jag jobbar här nu, inte där. Varför har då detta plågat mig så det senaste halvåret? Så till den grad att jag förlorat förmågan till oförställd glädje? Har försökt tränga undan det, men hela tiden har det legat där, hånflinat åt mig; knackat mig på axeln och påmint varje gång jag känt en antydan till harmoni. Denna nya lokal. Dessa nya människor, säkert mer rädda för mig än jag för dem.

Min trygghets stöttepelare ruckas, som ett hus byggt på sand, och jag kastas ut i kalla korridorer och stora mörka hissar och trappor och oändliga golv och trånga kontor och ett öronbedövande sorl. Vill tillbaka. Vill hem.

Måndagen den femte september tvåtusenelva. Ett apokalyptiskt datum. Men nu är jag förbi det och har spottats ut på andra sidan och jag känner mig märkligt ren. Kanske behövde jag dyka ner mot botten, nå den, ta sats från den och skjutas uppåt, mot ytan. För nu är jag starkare. Och jag mobiliserar återigen mitt folk, leder dem genom detta kaos. Om än med darrig hand.

Inför Notting Hill

Sprang idag igen. En mil i ett vansinnigt, nästan febrigt tempo. Likt en jagad man vräkte jag mig framåt, frustande och med uppspärrade ögon. Ingen musik i lurar, ingenting, bara ljudet av mitt eget flåsande som på slutet övergick i ett slags gnyende. Jag tog ut mig idag. Behöver bli starkare inför kommande tider.

För snart är vi där igen, jag och min bror, och pendlar mellan ljudsystemen på basdyrkarnas mekka - Notting Hill Carneval. Ser mycket fram emot detta. Finns en styrka, ett band oss emellan, som når sin kulmen där borta. Samtidigt vet jag att jag måste vara på min vakt. Han är min storebror, jag är hans lillebror och det kan inget ändra på; ingen livserfarenhet i världen kan råda bot på det. I detta finns en utsatthet, en plötslig attack, som skänker tillställningen en alldeles särskild nerv (speciellt tydlig på morgonen, vid frukosten). Måste vara stark i detta. Vara den starke.

Talade med honom på telefon tidigare idag. Naturligtvis talade vi om den stundande karnevalen; konstaterade att nu är det faktiskt inte lång tid kvar, snart är vi där igen och om vi sköter våra kort rätt så kan det ju bli riktigt bra. Kanske kan vi även MÅ riktigt bra. Vilken triumf det vore!

Varsamt och med stor respekt närmar vi oss ännu en gång dessa dagar i Notting Hill. Hanterar med ömt vårdande händer denna sköra bubbla. För vi vet, båda två, att därunder lurar ett outsägligt stort mörker.

Imorgon springer jag igen.

Helkväll på stan!

Så kom det sig att jag på lördagens kväll hoppade upp på min cykel och rullade iväg ner mot andra sidan stan. Jag hade blivit utlovad fest och faktiskt till och med dans med ett glatt lag från förr och det var med en slags motvillig entusiasm som jag lämnade den varma och trygga familjetillställning jag var involverad i. Så härligt spontan och levande och "i nuet" jag känner mig, försökte jag inbilla mig då jag cyklade genom en fuktigt pulserande stad på väg mot fest. Så härligt rusigt dekadenta vi ska vara nu! Skrika i varandras öron för att bryta genom ljudvallen på de små pittoreska barer vi kommer besöka tillsammans på vår oändliga färd genom natten. Min skjorta fladdrade i sommarkvällen där jag susade fram och jag kände mig på något sätt som ett med tiden.

Men samtidigt, förstås, som alltid, något gnagde i mig; detta kändes för enkelt.

Hoppade av och började leda min cykel, här någonstans skulle de sitta, det glada laget. Snart skulle de få syn på mig, de skulle börja hojta och höja sina glas som en välkomstfanfar. Rosiga om kinderna och så där lite lagom på snusen skulle de bjuda in mig i den varma gemenskapen och den oändliga färden genom natten skulle så ta vid.

Letade ganska länge, en känsla av olust anmälde sig; de borde väl ha sett mig nu? Mörkret lade sig än mer. Så plötsligt fick jag syn på dem. De satt mitt i myllret på en uteservering, runt ett bord. En av dem höjde sin hand i något som kunde liknas vid en hälsning, resten tittade bara hastigt upp och noterade min ankomst. Jag låste min cykel och de återgick till att samtala lågmält. Jag letade fram en stol och satte mig vid bordet. Nu var jag inte längre ett med tiden. Nu var jag just ingenting. Lördagen, med alla dess löften, blev, som genom en fingerknäppning, söndag. Ölen den var besk och min gom den torkade och en fadd smak spred sig i min mun. Detta ville sig inte. Inte en chans att vi, denna kväll, skulle kicka igång något som ens skulle kunna liknas vid något festligt.

Det dröjde således inte någon längre tid innan jag åter cyklade genom staden, på väg hem. Men denna gång fladdrade inte skjortan.

Mailman under attack

Stanken som möter mig när jag sliter upp dörren på Motalavägen, den är av en helt annan värld än denna. Vore det inte för mina förpliktelser skulle jag vänt omedelbart och sprungit till skogs. Men nu har jag inget val. Jag måste in. Delar ut posten med darrande händer, stanken intensifieras för varje trappsteg. Vad väntar mig däruppe? Springer uppför trapporna, bereder mig på en fasansfull syn. Något (någon?) i långt framskriden förruttnelse, helt säkert.

Det som väntade på mig däruppe var bortom de värsta av skräckbilder som jag hann måla upp. En mycket störd person hade placerat en liten skål med en OST i på ett av trappstegen.

Mailman känner oerhört stort äckel.

Pollen

Jävla pollenallergi. Av alla dess faser befinner jag mig nu i den värsta. Borta är de allra mest påtagliga och typiska symptomen och jag är lämnad med en slags inre och mörkare variant.

Kommer hem och är egentligen inte särskilt sömnig trots att min enda drivkraft är att få lägga min kropp ned. Vaknar en timme senare, i soffan, med huvudet intryckt mellan två kuddar. Men ingen upplevelse av utsövdhet eller "laddade batterier" infinner sig.

Jag sov inte. Jag svimmade och låg sedan ensam och medvetslös.

Sista måltiden

Igår kväll sjuknade Petra in i vad som utan tvekan måste diagnostiseras som vinterkräksjukan. Alla som någon gång angripits av denna djävul vet dess uttryck, hur ondskefulla de är. Och denna sjukdom är lika vidrig som SMITTOSAM vilket innebär att jag just nu lever i min egen lilla inkubationsbubbla. Ett slags ingenmansland där jag lever på lånad tid. I morgon, eller kanske redan ikväll, kommer jag med största sannolikhet att kräkas upp båda mina lungor samtidigt som liemannen står redo bredvid. Men jag har förlikat mig med mitt öde. Och jag känner mig upprymd, nästan salig.

Äter nu en formidabel tomatsås med pasta, dricker till den ett finare glas rött. Alldeles snart är jag redo att möta min baneman, utan ögonbindel.

Mailman återvänder ensam

Som bekant så besökte jag och min bror ett hamam i Istanbul förra året. Det var en mycket positiv upplevelse som jag kommer att bära med mig alltid. Kände att jag liksom blev ett med min kropp.

Ibland tänker jag på hur det vore att återvända, men denna gång ensam:

Den första anblicken av denna antika byggnad för mina tankar in på oönskade banor; ser framför mig avancerade tortyrkamrar belägna i dess undre regioner, långt där nere under jorden, hör ensamma och förtvivlade skrik från en tid så långt bortom denna. En tid jag endast kan relatera till genom bilder skapade av mig själv utifrån sagor och fantasier. Och mardrömmar förstås. Sjuka, febriga mardrömmar. Eller är det ett slags harem som väntar på mig därinne? En svindlande, skrämmande fantasi som väcker något inom mig som jag inte riktigt kan vila i just här.

Byggnader som denna framkallar alltid en stor portion olust hos mig och jag närmar mig det stora valv som utgör den yttre ingången på ostadiga ben. Solen steker som aldrig hemma och framkallar ett feberliknande tillstånd, inte helt olikt det från mina vansinniga mardrömmar, då jag springer såsom i trögflytande, het och bubblande lera, jagad av framtiden men hindrad av det förflutna.

Det skränande, nasala bräkandet från ett sällskap obesa amerikaner med magväskor och lila kepsar rycker mig från dessa tankebanor där jag befinner mig i en kö som långsamt ringlar sig fram mot detta hamam i hjärtat av Istanbul. Ser mig omkring med ögon irriterade av salt och svidande svett, känner mig tveksam: är detta verkligen en särskilt god idé? Känns som jag är en del av något här och jag vet inte vad det är eller om jag kan stå för det.

Kön är mycket disciplinerad och tålmodig i den närmast outhärdliga hettan och jag känner i fickan efter min plånbok, den ligger där den ska i min framficka. Tar upp den, den är varm och blöt av svett, glider mig nästan ur händerna, kastar en blick på bunten med sedlar, fylls av ett hastigt välbehag. Tycker om sedlar. Det här med pengar är ju så krävande och energislukande. Men sedlar. Plötsligt är jag framme vid kassan och måste samla mig och försöka göra mig förstådd. Torr om läppar och svalg, ångrar att jag inte köpte vatten innan jag ställde mig i kön. Varför gjorde jag inte det? Jag är ju ensam denna gång, har inte min trygge storebror med att luta mig mot som sist, måste tänka på allt själv nu. Kan inte förstå varför jag måste göra denna resa ensam, men här är jag iallafall. På knagglig och mumlande engelska beställer jag den mest exklusiva och tillika mest hårdföra och utlämnande tvättningen och skrubbningen och massagen, precis som förra gången. Jag skalar av ett gäng blöta sedlar och betalar. Går in i byggnaden och förstår ingenting av det jag ser trots att jag faktiskt har varit här tidigare.

Blir bryskt hänvisad till ett omklädningsrum, det samma som vi hade, min bror och jag. Men detta rum, som då kändes så rymligt och välmenande, är nu märkligt kallt. Inte välbehövligt och svalkande kallt, utan bara kallt. Klär skamset av mig och virar den minimala handduken runt midjan, men den är ju alldeles för liten. Och fuktig som att den aldrig mer kommer att vilja bli torr och behaglig igen. Jag lämnar så omklädningsrummet och går mot trappan som leder till bastun, förbi en bar som är fylld av hårda röster och blickar. Den nakenhet som jag känner när jag går nedför trappan, med alla dessa människor därunder, har jag aldrig tidigare känt i mitt liv. Upplevelsen av detta är så omtumlande att jag domnar bort för ett ögonblick och min kropp förlorar sitt värde.

Blir brutalt medveten om min kropp då en stor labbe hårdhänt greppar min överarm och föser mig framåt, mot den ångande bastun. De immiga glasdörrarna slås upp och jag puttas in, förlorar balansen på det hala golvet och faller klumpigt. Denna ångbastu som jag minns som sänd från himlen, nu är jag där igen, liggandes på dess golv och känner en slags fruktan som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Något säger mig att jag - eller åtminstone en del av mig - kommer att dö i denna gigantiska ångbastu. Var är alla? Min bror? Min älskade fru? Amerikanerna?

Sammanslagningen

Inget ord skrämmer skiten ur mina brevbärare som "sammanslagningen". Säg detta och bevittna hur lusten till liv bokstavligt rinner av dem och ögonen fylls med fasa. Och även jag känner en smula olust, för att inte säga skräck, inför denna en tideräknings avslut och en annans, betydligt mörkare, inledning. Men detta är inget jag visar då det skulle skapa än mer oro i leden. Måste visa mig stark inför mitt folk nu. Enade vi stå, söndrade vi falla.

Måndagen den femte september 2011 slås vårt lilla, nästan familjelika, kontor ihop med Nybrogatans ökända och djupt ohälsosamma kontor. Tillsammans flyttar vi in i nya lokaler och därmed dras rullgardinen slutgiltigt ner. För detta är slutet. De är så många fler.

Har så svårt att se hur vi kommer att överleva tillsammans med "Djuret", "Äcklet" och "Döden"( som visst är död på riktigt hörde jag häromdagen) och allt vad de kallas, våra nya kollegor från Nybrogatan. Det vi har är alldeles för skört. Det vi hade.

Vi kommer att gå under och handfallen kommer jag låta det ske. Jag sviker mina brevbärare ännu en gång och sällar mig till skocken får som apatiskt låter sig fösas runt tills intet återstår.

Innebrännaren

Min näsa ömmar och stramar som ett ondskefullt rött blåmärke. En innebrännare har anmält sig. Eller en "finne i näsan" som vissa kallar den. Inte bara är den osympatisk och missprydande; den sänder även kalla kårar längs min ryggrad. För jag vet att denna till synes harmlösa lilla innebrännare kan vända sig mot mig och bringa lidande och slutligen död om jag inte behandlar den med respekt.

Då, för länge sedan, det var väl runt mitten av nittiotalet, drabbades jag nämligen av en synnerligen elak en. Började, liksom nu, som ett lätt ömmande i ena näsborren. Kunde inte låta bli att peta på det onda, hade väl inget bättre för mig där ute i den sorgliga kvart i Bagarmossen som jag bodde i på den tiden. Efter det har jag bara fragmentariska minnesbilder av vägen fram till sjukhussängen på SÖS där jag slutligen hamnade.

En bild är särdeles svårbegriplig för mig idag: Ligger i en soffa och försöker dricka ett glas vin, i bakgrunden sorl. Mår fruktansvärt dåligt, mitt ansikte domnar i takt med att en infektion sprider sig i det och jag huttrar av feber. Ändå vill jag inte åka, vare sig hem eller till sjukhus - det är ju fest!

En annan bild: På något sätt, säkert under tvång, har jag blivit ledd till SÖS och sitter nu, likblek och döende, framför en doktor. Han ser beklämd och mycket orolig ut. Jag skäms: hur kunde jag låta detta gå så långt? Doktorn tvekar inte en sekund utan placerar mig utan omsvep i en säng där jag förses med dropp.

Vaknar morgonen därpå, i sängen bredvid min ligger en man, också han med dropp och en innebrännare i näsan. Han är snut, visar det sig, men det är inget jag bryr mig om där och då. Här inne är vi bröder som delar samma öde.

Minns inte hur länge jag ligger där, solen bländar mig då jag staplar ut och tar mig till närmaste tunnelbanestation, hoppar över spärrarna och tjuvåker hem till Bagarmossen. Jag lever, men inte mer.

Skakar av mig dessa minnesbilder från min egen personliga medeltid och inser att innebrännaren är på väg att släppa sitt grepp.

Club Mumin

Jones och Mailman på Club Mumin.

På Club Mumin, denna ungkarlslyans sista utpost, trivs jag som ciggen i mungipan, som Guinness i ett pintglas, som basen i dubben, som saltet på chips. Jones, som är klubbens ägare, visar genom sitt åsidoläggande av sociala konventioner upp ett värdskap som är nära nog perfekt. Alltid nyligen hemkommen från långväga resor tar han emot iförd sarong och bjuder på kanelcigaretter, bilder och anekdoter. Och i kylen finner man både humle, malt och jäst i stora mängder.

Här förpassas man inte ut på gatan om man skulle bli sugen på en rök och musiken sänks aldrig.

Club Mumin! Boom!

På tåg

Sitter på tåget mot Uppsala, på väg till syrrans 50-årsfest, fullt upptagen med att motstå impulsen att slita åt mig min vänstra grannes McDonald's meny, försöka öppna ett fönster och vräka ut det stinkande eländet, för att sedan ta mig an det harklande lilla helvetet i sätet bakom. Kan inte tänka på något annat där jag sitter.

Plötsligt är jag framme. Resan är så oerhört hastigt överstökad och jag väljer att förlåta mina medpassagerare.

Mailmans personlige bankman

Vad betyder detta? Egentligen?

För ett år sedan hade min personlige bankman just löst en krisartad situation, och han och jag satt på hans kontor där han tålmodigt och mycket pedagogiskt gick igenom det här med lån och räntor. Jag kände mig på hugget då, ställde intelligenta frågor och kunde faktiskt tillgodogöra mig svaren, inte bara på ett spelat vis utan även på riktigt. Jag lärde mig mycket under dessa timmar. Aldrig skulle jag misstro honom. Då.

För ett par dagar sedan satt jag där igen på jakt efter nya lånelöften, denna gång tillsammans med Petra. Hade talat mycket väl om denne bankman och nu fick hon äntligen träffa honom. Och det börjar väl. Den personlige bankmannen öppnar med ett personligt tilltal; välkomnar Petra hem från London samt berättar lite om sig själv. En nästan lite puttrig stämning börjar infinna sig, tänker jag, men kanske är det inte så. Kanske borde jag förstå att en bankman inte idkar välgörenhet. Han vill ju naturligtvis tjäna stålars på oss. Och jag vill ju bara att alla ska komma överrens. Men Petra är på sin vakt, jag ser det och inser att jag också borde vara det.

Något börjar sprida sig i min lilla kropp där jag sitter. Hamnar lite utanför samtalet, försöker definiera tillståndet. Är det någon slags feber? Något skit är det, känner svettpärlor födas på pannan och plötsligt tystnar bankmannen, tittar ner i sina papper, frågar: "Och vad tycker Björn?".

Jag tycker väldigt lite om bundna räntor och kreditkort och försäkringar.

Kajle Selassies hand

Sitter på stolen, gör just ingenting, sänker blicken mot min högra hand som vilar mot bordet framför mig. Tankarna söker sig till min farbror Kaj; minns hur stor, varm och omfamnande hans hand kändes då han skakade min då för länge sedan. 

   Farbror Kaj. Bara namnet formligen osar godhet och svunnenhet och jag förnimmer bilden av ett slamrigt middagsbord i min barndom och hör hans röst, lite hes och alltid vänlig, och hur jag storögt lysssnar och aldrig vill att middagen ska ta slut.

   Ett av dessa rum från förflutenheten som jag finner mig själv återvända till i behov av trygghet. Till den förbehållslösa lyckan i att bara vara ett barn, förmågan till den; inget som skaver och gnager, inget då, inget sedan, bara nu, här. Italienska köttbullar och spagetti på tallriken och en sked som ligger framför och lovar efterrätt. Tända ljus på bordet och därute pågår en slags vinter som är både krispig och godhjärtad. Mina äldre syskon, de sitter med, en stund i alla fall. De är på väg ut; fredagkvällen har annat att erbjuda dem. Men jag är inte på väg någonstans. Jag är fulländad i detta rum där det alltid är fredagskväll med några veckor kvar till jul. Och farbror Kaj är vår gäst.

En skärva av min barndom, den där fredagen som då var definitionen av lycka. Så kan det vara än; men bakom varje fredag lurar nu söndagen. Och när måndagen endast är ett par timmar gammal - då, kring två på natten, den fasansfulla insikten: Min tid, allas vår tid, är utmätt. Och denna tid som passerar så hastigt är livet, hjärtslagen en nedräkning. Jag kastar mig från sida till sida, klamrar mig krampaktigt fast vid avgrundens rand. Aldrig är denna insikts konturer så skarpa som nu. Natten blir så äntligen måndagmorgon och jag tar emot vardagens välsignelse. På väg till mitt arbete skakar jag av mig nattens tydliga, obarmhärtiga budskap; låter de vardagliga bestyren åter bädda in mig. Veckan och livet tar så sina jämna steg framåt. Snart är det fredag och söndag igen.

Studerar min hand; dess ådror, de lite torra knogarna. Nedbitna naglar - det slår mig att jag inte kan minnas när jag klippte dem senast. Har jag någonsin klippt dem? Spår från otaliga brevinkast och försändelser jag duellerat med i form av gamla ärr och nya, fortfarande ömmande, sår. Ett annat ärr, kan skönja det strax under tummen, minner om hur jag cyklade omkull en gång som barn. Föll handlöst mot solvarm asfalt. Minns att det blödde rätt kraftigt då, och hur snabbt jag var uppe på cykeln igen, till synes oberörd. Det var sommar utan början och slut och jag cyklade vidare. Såret blev ärret på min hand nu.

Den är inte så stor, min hand, men bred. Tänker att kanske påminner den ändå något om min farbrors.

Mailman pratar väder

Vintern. Är den här för att stanna? Har den kommit till byn för att bliva kvar, allas våra liv ut? För jag kan inte minnas en tid före och jag ser ingen efter. På nätterna kan det hända, då jag drömmer, att jag känner den njutningsfulla smärtan av brännande sand under fotsulorna då jag springer mot de svalkande vågorna med en eldig sol ovanför eller hör fåglar eller syrsor eller känner doften av prunkande grönska, av LIV. Jag vaknar, min arm som legat utanför täcket är kall som Döden själv av draget från fönstret och därute väntar kyla, mörker och snö med inslag av hundpiss. Varje dag, varje natt i en oändlig spiral utan slut. Det finns ingen värdighet i detta, inget förmildrande, ingen försoning.

Jag känner mig djupt förnedrad av Vintern. Förgripen på. Varje snöflinga som retsamt dinglar ner från skyn är min svurne fiende och det finns inte en minusgrad som inte är för evigt inristad i min själ.

Fantiserar om hur den första varma vindpusten skulle kännas mot mitt köldskadade ansikte då jag stiger ut ur flygplanet och går nerför trappan. Hur jag skulle falla ner på knän på landningsbanan och prisa GUD och samtidigt svära på att ALDRIG återvända till Vintern.

Mailman om det gångna året

Söndag och årets andra dag betyder naturligtvis att en slags tomhet har mig i sin besittning. Just tagit mig genom ett år och nu väntar alltså ännu ett. Ett år byter till ett nytt och plötsligt är man ett år äldre över en natt. Obönhörligt och i en hisnande hastighet passerar åren med mig själv som en hjälplös åskådare, oförmögen att gripa in.

Att inte känna ett visst mått av existentiellt svindel inför detta vore onaturligt. Eller är det bara söndagen som jävlas med mig; som omvandlar livet till endast ett timglas. Så är det nog. Söndagen.

Nåväl. Dags att blicka tillbaka på det gångna året!

Höfter som värker efter ändlösa promenader genom en ändlös stad. Men nu ler jag och mitt huvud hänger inte längre. Tillsammans har vi, jag och min fru, lyckats befria oss från det kollektiva boende som tog tre månader av våra liv. Nu bor vi i en annan del av London. Och det är bara vi två som delar våra liv med varandra. Inga andra. Ledig och upptagen med ingenting (utöver de uppgifter jag som hemmaman gladeligen tar mig an) lever jag nu min dröm. Ändå saknar jag mitt arbete, de vidrigt tidiga morgnarna; den strukturella upprepande vardagen i vilken jag uppenbarligen finner en slags trygghet. Att vara förtjänt av en helg. Att få gnälla. Trodde aldrig att jag medvetet skulle söka mig tillbaka till detta, men när våren börjar med sina första tveksamma försök finner jag mig åter i tjänst på Posten.

Under min bortavaro har arbetsplatsen så sakteliga inlett den omläggning som, inser jag idag, leder raka vägen mot sin egen själsliga undergång. Den goda atmosfären är klart naggad i kanterna nu och min hemkomst känns nog skön för många kollegor. Och det känns faktiskt bra även för mig att dra på mig postiljonuniformen igen. Åtminstone de första dagarna. Snart lägger sig den vaga entusiasm inför de saknade rutinerna som jag lyckats pressa fram och ersätts med olust. Jag är trött igen. Trött och ensam i mitt hem.

Livet går så sin stilla gång med regelbundna resor till London som ljuspunkter. Mellan dessa är jag lika småsur som alltid. En gång, solen hade börjat värma nästan på riktigt, gick jag till Västertorp och köpte mig en glasstrut. Mycket mer än så minns jag inte av denna tid.

När sommaren gör sitt intåg är jag ej längre ensam i mitt hus. Min fru har repatrierat och tillsammans inleder vi den stora renoveringen. Med stor beslutsamhet och hängivenhet tar jag mig an denna utmaning. Trots att jag nästan oavbrutet plågas av den allergi som allt damm och sågspån framkallar, hindrar inte detta mig från att slita som en oxe för att få klart det förbannade köket. När jag tänker på det idag kan jag inte låta bli att småle åt hur manisk jag var emellanåt.

En välförtjänt semester tar så vid. Efter att ha hittat mig själv på Fårö tappar jag bort mig igen i Berlin. Mitt allra mest uppblåsta jag står här i ständig kamp mot mitt allra mest bräckliga. Dagar och nätter - kan inte hantera dem båda. Måhända börjar jag bli gammal.

Notting Hill Carnival: Min bror och jag tillber ljudsystemen, basgångarna, slukas av dem. Vi strosar mycket långsamt, kontemplativt. Berömmer oss själva på flyget hem för hur värdigt vi betett oss denna gång och upprepar mekaniskt för varandra hur BRA vi faktiskt mår. Börjar bli duktiga på det här nu, min bror och jag.
Dagen efter är jag tillbaka på mopeden körandes upp mot Hjorthagen. Semestern är slut. Och med den även värdigheten och välmåendet.

Inte lång tid dröjer innan jag och min bror åter sitter på ett flyg. Den här gången åker vi till Istanbul tillsammans med vår papa. Under hans beskydd finner vi en trygghet som öppnar dörrar; hamam, magdans och harem. Den respekt vi åtnjöt. Ja jävlar.

Nätter som är näradödenupplevelser, yr och svettig i iskylan under hjälmen; kör upp på trottoarer utmed Valhallavägen, jagad av tiden, skyler mitt ansikte bland lunchande kostymklädda med riktiga arbeten då jag tvingas in på restauranger med post. Vintern anländer tidigt och min födelsedag, denna åldrandets fasansfulla manifestation, slår ner som ett spett i min själ. Ber om en lågmäld tillställning med min närmaste, vilket naturligtvis tillmötesgås. Min födelsedag skall ej basuneras ut, den skall överlevas.

Kylan tilltar, mörkret omsluter och julen lyser upp. Men den är snart över och på nyårsdagen spottas jag ut i januari som en rädd liten hare.