Gråzonen

Igår, mitt mellan två trappsteg, kände jag plötsligt en försämring av fysiken. De för mig så typiska fjäderlätta stegen byttes tvärt till ett hasande och mitt annars så friska svett ersattes av en kallare variant. Jag visste direkt. Jag hade hamnat i den gråzon jag brukar kalla Postsjukan. Detta lilla helvete som sätter sig på tvären och helt sonika vägrar att blomma ut och tillåta mig att njuta den sjukes fördelar fullt ut i en sjuksäng, utan bara ligger där och halvslumrar i mitt pannben. Är det något på gång? Visa det då. Annars lämnar du mig ifred och låter mig leva mitt liv fullt ut!

Mitt intellekt och min fysik grumlas av detta. Kan ej föra ett vettigt resonemang med mina vapendragare kring frukostbordet och trapporna bjuder mig hårt motstånd då jag tar mig an dem med ben som överkokt spagetti. Drivs framåt endast av längtan efter att få komma hem och riktigt gotta ner mig som den lille gris jag faktiskt råkar vara just nu.

Så hamnar jag då i sängen med mig själv, en skål popcorn (som jag "poppat" alldeles själv) och en burk Cola. På magen ligger min laptop. Den är varm. Okynnessurfar runt utan vare sig riktning eller mål. Slafsar i mig tröstmaten i ett nafs, går lös på den, salt och popcorn överallt, på mig och på lakanen. Känner skammen nalkas. Den tomma skålen, den tomma colaburken. Och jag, mitt i livet.