tisdag 29 mars 2011

Mailman återvänder ensam

Som bekant så besökte jag och min bror ett hamam i Istanbul förra året. Det var en mycket positiv upplevelse som jag kommer att bära med mig alltid. Kände att jag liksom blev ett med min kropp.

Ibland tänker jag på hur det vore att återvända, men denna gång ensam:

Den första anblicken av denna antika byggnad för mina tankar in på oönskade banor; ser framför mig avancerade tortyrkamrar belägna i dess undre regioner, långt där nere under jorden, hör ensamma och förtvivlade skrik från en tid så långt bortom denna. En tid jag endast kan relatera till genom bilder skapade av mig själv utifrån sagor och fantasier. Och mardrömmar förstås. Sjuka, febriga mardrömmar. Eller är det ett slags harem som väntar på mig därinne? En svindlande, skrämmande fantasi som väcker något inom mig som jag inte riktigt kan vila i just här.

Byggnader som denna framkallar alltid en stor portion olust hos mig och jag närmar mig det stora valv som utgör den yttre ingången på ostadiga ben. Solen steker som aldrig hemma och framkallar ett feberliknande tillstånd, inte helt olikt det från mina vansinniga mardrömmar, då jag springer såsom i trögflytande, het och bubblande lera, jagad av framtiden men hindrad av det förflutna.

Det skränande, nasala bräkandet från ett sällskap obesa amerikaner med magväskor och lila kepsar rycker mig från dessa tankebanor där jag befinner mig i en kö som långsamt ringlar sig fram mot detta hamam i hjärtat av Istanbul. Ser mig omkring med ögon irriterade av salt och svidande svett, känner mig tveksam: är detta verkligen en särskilt god idé? Känns som jag är en del av något här och jag vet inte vad det är eller om jag kan stå för det.

Kön är mycket disciplinerad och tålmodig i den närmast outhärdliga hettan och jag känner i fickan efter min plånbok, den ligger där den ska i min framficka. Tar upp den, den är varm och blöt av svett, glider mig nästan ur händerna, kastar en blick på bunten med sedlar, fylls av ett hastigt välbehag. Tycker om sedlar. Det här med pengar är ju så krävande och energislukande. Men sedlar. Plötsligt är jag framme vid kassan och måste samla mig och försöka göra mig förstådd. Torr om läppar och svalg, ångrar att jag inte köpte vatten innan jag ställde mig i kön. Varför gjorde jag inte det? Jag är ju ensam denna gång, har inte min trygge storebror med att luta mig mot som sist, måste tänka på allt själv nu. Kan inte förstå varför jag måste göra denna resa ensam, men här är jag iallafall. På knagglig och mumlande engelska beställer jag den mest exklusiva och tillika mest hårdföra och utlämnande tvättningen och skrubbningen och massagen, precis som förra gången. Jag skalar av ett gäng blöta sedlar och betalar. Går in i byggnaden och förstår ingenting av det jag ser trots att jag faktiskt har varit här tidigare.

Blir bryskt hänvisad till ett omklädningsrum, det samma som vi hade, min bror och jag. Men detta rum, som då kändes så rymligt och välmenande, är nu märkligt kallt. Inte välbehövligt och svalkande kallt, utan bara kallt. Klär skamset av mig och virar den minimala handduken runt midjan, men den är ju alldeles för liten. Och fuktig som att den aldrig mer kommer att vilja bli torr och behaglig igen. Jag lämnar så omklädningsrummet och går mot trappan som leder till bastun, förbi en bar som är fylld av hårda röster och blickar. Den nakenhet som jag känner när jag går nedför trappan, med alla dessa människor därunder, har jag aldrig tidigare känt i mitt liv. Upplevelsen av detta är så omtumlande att jag domnar bort för ett ögonblick och min kropp förlorar sitt värde.

Blir brutalt medveten om min kropp då en stor labbe hårdhänt greppar min överarm och föser mig framåt, mot den ångande bastun. De immiga glasdörrarna slås upp och jag puttas in, förlorar balansen på det hala golvet och faller klumpigt. Denna ångbastu som jag minns som sänd från himlen, nu är jag där igen, liggandes på dess golv och känner en slags fruktan som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Något säger mig att jag - eller åtminstone en del av mig - kommer att dö i denna gigantiska ångbastu. Var är alla? Min bror? Min älskade fru? Amerikanerna?