Min närmast patetiska dragning åt det nostalgiska, detta grävande i det förgångna, detta jävla ältande; fått ta mycket stryk för det. Tydligen ska man leva här och nu enbart, alltid blicka framåt, aldrig bakåt. Som ett stort åldrat träd utan rötter ska man stå där, vacklandes i nuet, och inte förstå vem man är och kommer ifrån. Säger vissa. Men jag och min bror, vi måste resa tillbaka ibland, inte bara i tanken utan även bokstavligt.
Så en söndag sitter vi alltså i bilen på väg mot Ljungbyholm. Med oss följer Petra, som ett förstående stöd samt för att finnas där vid eventuell hantering av kriser. Vi har under mycket lång tid talat om att göra denna resa. Hur omvälvande det inte vore att vore att återvända hit! Detta samhälle och dess miljöer som hela tiden svävar förbi i tankar och drömmar. Så närvarande och samtidigt så oerhört avlägset är minnet av denna plats, lika höljd i dunkel som tydlig likt en tvärt avbruten dröm.
Långsamt rullar vi in i samhället. Ett samhälle som vilket som helst, men för oss så mycket mer. Vi stiger ur bilen. Långsamt börjar vi promenera, detta måste få ta tid. Vi ska gå från kiosken till huset som vi flyttade från 1978. Har inte varit där sedan dess, men vägen dit känns lika självklar som då. Självklar och på samma gång så oändligt existentiellt svindlande.
Söndag och lite dagen efter; förutsättningarna för en stor upplevelse kan inte vara bättre. Kyrkan, tandläkaren, ICA-handlaren, den där backen där vi åkte pulka om vintrarna. Vi glufsar i oss allt med stor aptit, frossar skamlöst av denna gigantiska nostalgibuffé. Ska vräka i mig tills jag spricker, tänker jag. För så länge har jag väntat. Och skolan, faller ner på knän framför den, något träffar mig, insikten; jag var lycklig i Ljungbyholm.
Snart är vi framme vid resans klimax: Huset. Närmar oss kurvan precis innan, där jag en gång cyklade på fel sida och blev påkörd av en stackars bilist. Och där ligger det. Precis som jag minns det. Cirkulerar runt det ett bra tag, likt de psykfall vi är. Kollar in trädgården, minns hur vi brukade grilla där, varenda sommarkväll. Försöker insupa doften, men känner inget.
Inser plötsligt att min pappa var lika gammal som jag är nu när vi flyttade härifrån. Kan inte formulera den insikt som drabbar mig, vet bara att det är dags att åka hem nu.
