Vintern. Är den här för att stanna? Har den kommit till byn för att bliva kvar, allas våra liv ut? För jag kan inte minnas en tid före och jag ser ingen efter. På nätterna kan det hända, då jag drömmer, att jag känner den njutningsfulla smärtan av brännande sand under fotsulorna då jag springer mot de svalkande vågorna med en eldig sol ovanför eller hör fåglar eller syrsor eller känner doften av prunkande grönska, av LIV. Jag vaknar, min arm som legat utanför täcket är kall som Döden själv av draget från fönstret och därute väntar kyla, mörker och snö med inslag av hundpiss. Varje dag, varje natt i en oändlig spiral utan slut. Det finns ingen värdighet i detta, inget förmildrande, ingen försoning.
Jag känner mig djupt förnedrad av Vintern. Förgripen på. Varje snöflinga som retsamt dinglar ner från skyn är min svurne fiende och det finns inte en minusgrad som inte är för evigt inristad i min själ.
Fantiserar om hur den första varma vindpusten skulle kännas mot mitt köldskadade ansikte då jag stiger ut ur flygplanet och går nerför trappan. Hur jag skulle falla ner på knän på landningsbanan och prisa GUD och samtidigt svära på att ALDRIG återvända till Vintern.
