Sitter på stolen, gör just ingenting, sänker blicken mot min högra hand som vilar mot bordet framför mig. Tankarna söker sig till min farbror Kaj; minns hur stor, varm och omfamnande hans hand kändes då han skakade min då för länge sedan.
Farbror Kaj. Bara namnet formligen osar godhet och svunnenhet och jag förnimmer bilden av ett slamrigt middagsbord i min barndom och hör hans röst, lite hes och alltid vänlig, och hur jag storögt lysssnar och aldrig vill att middagen ska ta slut.
Ett av dessa rum från förflutenheten som jag finner mig själv återvända till i behov av trygghet. Till den förbehållslösa lyckan i att bara vara ett barn, förmågan till den; inget som skaver och gnager, inget då, inget sedan, bara nu, här. Italienska köttbullar och spagetti på tallriken och en sked som ligger framför och lovar efterrätt. Tända ljus på bordet och därute pågår en slags vinter som är både krispig och godhjärtad. Mina äldre syskon, de sitter med, en stund i alla fall. De är på väg ut; fredagkvällen har annat att erbjuda dem. Men jag är inte på väg någonstans. Jag är fulländad i detta rum där det alltid är fredagskväll med några veckor kvar till jul. Och farbror Kaj är vår gäst.
En skärva av min barndom, den där fredagen som då var definitionen av lycka. Så kan det vara än; men bakom varje fredag lurar nu söndagen. Och när måndagen endast är ett par timmar gammal - då, kring två på natten, den fasansfulla insikten: Min tid, allas vår tid, är utmätt. Och denna tid som passerar så hastigt är livet, hjärtslagen en nedräkning. Jag kastar mig från sida till sida, klamrar mig krampaktigt fast vid avgrundens rand. Aldrig är denna insikts konturer så skarpa som nu. Natten blir så äntligen måndagmorgon och jag tar emot vardagens välsignelse. På väg till mitt arbete skakar jag av mig nattens tydliga, obarmhärtiga budskap; låter de vardagliga bestyren åter bädda in mig. Veckan och livet tar så sina jämna steg framåt. Snart är det fredag och söndag igen.
Studerar min hand; dess ådror, de lite torra knogarna. Nedbitna naglar - det slår mig att jag inte kan minnas när jag klippte dem senast. Har jag någonsin klippt dem? Spår från otaliga brevinkast och försändelser jag duellerat med i form av gamla ärr och nya, fortfarande ömmande, sår. Ett annat ärr, kan skönja det strax under tummen, minner om hur jag cyklade omkull en gång som barn. Föll handlöst mot solvarm asfalt. Minns att det blödde rätt kraftigt då, och hur snabbt jag var uppe på cykeln igen, till synes oberörd. Det var sommar utan början och slut och jag cyklade vidare. Såret blev ärret på min hand nu.
Den är inte så stor, min hand, men bred. Tänker att kanske påminner den ändå något om min farbrors.
