Stanken som möter mig när jag sliter upp dörren på Motalavägen, den är av en helt annan värld än denna. Vore det inte för mina förpliktelser skulle jag vänt omedelbart och sprungit till skogs. Men nu har jag inget val. Jag måste in. Delar ut posten med darrande händer, stanken intensifieras för varje trappsteg. Vad väntar mig däruppe? Springer uppför trapporna, bereder mig på en fasansfull syn. Något (någon?) i långt framskriden förruttnelse, helt säkert.
Det som väntade på mig däruppe var bortom de värsta av skräckbilder som jag hann måla upp. En mycket störd person hade placerat en liten skål med en OST i på ett av trappstegen.
Mailman känner oerhört stort äckel.
