Detta är alltså dagen då mitt lilla brevbärarkontor byter lokal. Vi tvingas nu dela på en jättelik industrilokal tillsammans med andra brevbärare, från andra kontor. Värre än så är det inte. En skitsak egentligen. En förändring, ett miljöombyte, kanske till och med till det bättre. Jag jobbar här nu, inte där. Varför har då detta plågat mig så det senaste halvåret? Så till den grad att jag förlorat förmågan till oförställd glädje? Har försökt tränga undan det, men hela tiden har det legat där, hånflinat åt mig; knackat mig på axeln och påmint varje gång jag känt en antydan till harmoni. Denna nya lokal. Dessa nya människor, säkert mer rädda för mig än jag för dem.
Min trygghets stöttepelare ruckas, som ett hus byggt på sand, och jag kastas ut i kalla korridorer och stora mörka hissar och trappor och oändliga golv och trånga kontor och ett öronbedövande sorl. Vill tillbaka. Vill hem.
Måndagen den femte september tvåtusenelva. Ett apokalyptiskt datum. Men nu är jag förbi det och har spottats ut på andra sidan och jag känner mig märkligt ren. Kanske behövde jag dyka ner mot botten, nå den, ta sats från den och skjutas uppåt, mot ytan. För nu är jag starkare. Och jag mobiliserar återigen mitt folk, leder dem genom detta kaos. Om än med darrig hand.
