För snart är vi där igen, jag och min bror, och pendlar mellan ljudsystemen på basdyrkarnas mekka - Notting Hill Carneval. Ser mycket fram emot detta. Finns en styrka, ett band oss emellan, som når sin kulmen där borta. Samtidigt vet jag att jag måste vara på min vakt. Han är min storebror, jag är hans lillebror och det kan inget ändra på; ingen livserfarenhet i världen kan råda bot på det. I detta finns en utsatthet, en plötslig attack, som skänker tillställningen en alldeles särskild nerv (speciellt tydlig på morgonen, vid frukosten). Måste vara stark i detta. Vara den starke.
Talade med honom på telefon tidigare idag. Naturligtvis talade vi om den stundande karnevalen; konstaterade att nu är det faktiskt inte lång tid kvar, snart är vi där igen och om vi sköter våra kort rätt så kan det ju bli riktigt bra. Kanske kan vi även MÅ riktigt bra. Vilken triumf det vore!
Varsamt och med stor respekt närmar vi oss ännu en gång dessa dagar i Notting Hill. Hanterar med ömt vårdande händer denna sköra bubbla. För vi vet, båda två, att därunder lurar ett outsägligt stort mörker.
Imorgon springer jag igen.
