Då, för länge sedan, det var väl runt mitten av nittiotalet, drabbades jag nämligen av en synnerligen elak en. Började, liksom nu, som ett lätt ömmande i ena näsborren. Kunde inte låta bli att peta på det onda, hade väl inget bättre för mig där ute i den sorgliga kvart i Bagarmossen som jag bodde i på den tiden. Efter det har jag bara fragmentariska minnesbilder av vägen fram till sjukhussängen på SÖS där jag slutligen hamnade.
En bild är särdeles svårbegriplig för mig idag: Ligger i en soffa och försöker dricka ett glas vin, i bakgrunden sorl. Mår fruktansvärt dåligt, mitt ansikte domnar i takt med att en infektion sprider sig i det och jag huttrar av feber. Ändå vill jag inte åka, vare sig hem eller till sjukhus - det är ju fest!
En annan bild: På något sätt, säkert under tvång, har jag blivit ledd till SÖS och sitter nu, likblek och döende, framför en doktor. Han ser beklämd och mycket orolig ut. Jag skäms: hur kunde jag låta detta gå så långt? Doktorn tvekar inte en sekund utan placerar mig utan omsvep i en säng där jag förses med dropp.
Vaknar morgonen därpå, i sängen bredvid min ligger en man, också han med dropp och en innebrännare i näsan. Han är snut, visar det sig, men det är inget jag bryr mig om där och då. Här inne är vi bröder som delar samma öde.
Minns inte hur länge jag ligger där, solen bländar mig då jag staplar ut och tar mig till närmaste tunnelbanestation, hoppar över spärrarna och tjuvåker hem till Bagarmossen. Jag lever, men inte mer.
Skakar av mig dessa minnesbilder från min egen personliga medeltid och inser att innebrännaren är på väg att släppa sitt grepp.
